GUSTAF FRÖDINGS diktsamling "Stänk och flikar" recenserades på utgivningsdagen den 30 september 1896 i Östgöta Correspondenten.
Bland annat uppmärksammades dikten "En morgondröm" med omdömet: "Dristigare har aldrig föreningen mellan man och kvinna skildrats i svensk dikt".
Denna "viktiga och ansedda provinstidning" var tämligen ensam om en så odelat positiv kritik av en diktsvit som i en falskt moralistisk tid kom att leda till åtal och grundlagsändring och Frödings förvärrade psykos.
Fejkad men möjlig
Den citerade recensenten hette Alfred Edvard Hedman, och om honom har Göran Hägg skrivit romanen "Alfred". I uppslagsverk letar man naturligtvis förgäves efter denne poet, professor och ledamot av Svenska Akademien - och rentav påtänkt som nobelpriskandidat. Alfred är i stället en av de möjliga, som representant för sin tid och sin krets och - fast det är mera tveksamt - som författare.
Recensionen i Corren måste däremot hänföras till det omöjliga. Omöjligt hade det också varit att kamouflera det fejkade så att det inte öppet behövde redovisas i denna dristiga skröna.
Göran Hägg, romanens berättarjag, presenterar sig som upptäckaren av det nya material kring Hedmans liv och verk som på 2000-talet givit underlag till en pjäs av O P Granberg (läs: P O Enquist) och en musikal av Rolf & Ronny (läs: Björn & Benny).
Dags för Hägg att lägga fram hela historien alltså, inklusive en geografiskt väl belagd redovisning av "forskningsarbetet". Hemligheter som en gång ansågs skamliga har ju, som han själv påpekar, högsta attraktionsvärde i dag.
Noveller och poesi
Även för berättarjaget var Hedman (1865-1946) en glömd storhet, fastän han ägnat honom några rader i sin "Den svenska litteraturhistorien" från 1996. Men så råkar han bosätta sig i det gamla trähus i Saltsjö Duvnäs som Hedman en gång lät bygga, och i en skrubb på vinden påträffas en koffert full med avancerad pornografika.
Fyndet avslöjar en del om samlaren, men "vad pornografi berättar mest om är det samhälle där den konsumeras". Inte utan förtjusning tar Hägg detta konstaterande ad notam.
Påhittade källhänvisningar och fotnötter hör till genren. Noveller refereras och poesi återges - grötrimsvers med reminiscenser av klassiska diktare. Tidens stil fångas i parafraser på recensioner och i Selma Lagerlöf-brev till Sophie Elkan och i en omfattande samling brev till Hedmans förtrogne, brodern Adolf - som så småningom avancerar till (icketroende) kyrkoherde i S:t Lars församling i Linköping och vid 47 års ålder begår självmord.
Hedman deltar vid Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun, umgås med Oscar Wilde i Oxford och med André Gide i Paris, träffar Strindberg, engagerar sig i Dreyfusaffären, intervjuar poeten Gabriele d'Annunzio i Florens m m. Intresse för akademiska intriger samt obestridligt stor kunskap om nittiotalisterna och tidens litterära miljöer förenas hos Göran Hägg med en lättflytande, underhållande stil.
Hans ironi light kan vara väldigt rolig och han har förmågan att både träffande och självsvåldigt konfrontera sekelskiftets storheter i belysande situationer. Som väntat försummar han inte heller att vädra sina rancuner, främst mot Heidenstam och Levertin. Med oreserverad skadeglädje repeterar han Heidenstams "monumentala feghet" när han först understödde publiceringen av Frödings "En morgondröm" och sen själv förnekade och av Fröding krävde att denne officiellt skulle dementera hans inblandning.
Östergötland
Läsare med anknytning till Östergötland finner sannolikt speciellt nöje i beskrivningen av Tidersrum, där Hedman föddes, Rogsunda (Rogslösa?) vid Tåkern, Linköping som djäknestad samt hänvisningar till Corren och stiftsbiblioteket där Hedman-brev uppges vara deponerade.
Många disparata inslag bildar en skickligt sammanfogad berättelse som inte ens saknar knorr. Lånta fjädrar till trots framstår Göran Häggs konstruerade porträtt som utkast till en sammansatt personlighet: pacifist, fritänkare, dekadent livsnjutare, en stor hycklare, en olycklig och rädd människa, i grunden god och omtänksam.