"Gästabudet", målning av Anselm Feuerbach från 1869.
Böcker
Johanna Vernqvist
”Poeten Gaspara Stampa – En kvinnas röst i renässansens kärlekslyrik”
Appell Förlag
Få, om någon, har skrivit så djupt om människan som den antike filosofen Platon. I sina dialoger utforskade han definitioner av begrepp för att försöka utröna tillvarons egentliga natur. När denna process kom till vägs ände och enskilda ord inte längre räckte till så berättade Platon i stället en insiktsfull myt för att få läsarna att försöka greppa det som inte kan beskrivas, men ändå måste förstås.
I ”Gästabudet” (385 före Kristus) skriver han att människan till en början var en varelse med rund kropp och fyra armar, ben och ögon. Inte olik Bibelns Eva och Adam blev hans urtidsmänniska övermodig och försöker klättra upp för Olympen för att nå gudarnas boning. Zeus, gudarnas konung, blev så upprörd över tilltaget att han klöv människorna mitt itu. Därefter kom de alltid att sakna och söka efter sin andra hälft, den rätta de var ämnade för att återförenas med.
Jan Brueghel de Oude en Peter Paul Rubens målning från 1615 är influerad av Origenes teologi och föreställningar om paradiset.
Platons mytiska urmänniska var alltså en androgyn, det är genom dess hybris som vårt eviga straff blir att sakna vår manliga respektive kvinnliga del, endast de kan göra oss hela. Det är verkligen en vacker bild av all den längtan, de förhoppningar och smärtsamma besvikelser vi alla känner igen i vår jakt på kärleken.
Origenes. Portätt av Guillaume Chaudière från 1584.
Föreställningen om människans androgyna ursprung fångades också upp av tidiga kristna tänkare (trots att Eva faktiskt skapas för att Adam och mänskligheten ska kunna bli hel), som kyrkofadern Origenes på 200-talet efter Kristus och dyker sedan upp här och var under medeltiden innan den återigen väcker stort intresse under renässansen.
Renässanskonstnären Leonardo da Vincis illustration av androgynen.
Epokens tankeliv och konst kretsade i hög grad kring frågan om just kärlekens natur. Man kan fråga sig varför. Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har insiktsfullt skildrat medeltidens gradvisa övergång i just renässansen som en process där människan i århundraden intresserar sig enkom vertikalt för sin relation till det gudomliga för att sedan i stället sänka blicken horisontellt mot världen och upptäcka naturen, historien och inte minst sig själv och sina medmänniskor. Tydligast ser vi det i bildkonsten, på bara några årtionden går konstnärerna från att gestalta kristen symbolik på ett närmast naivt vis till att nära på naturalistiskt avbilda mänsklig och djurisk anatomi i mytiska motiv.
Charles Taylor.
Taylor hävdar att vi som ”tolkande djur” är transcendenta, överskridande, i två bemärkelser. Å ena sidan kan vi i tanke och sinne lämna den synliga världen och umgås med eviga idéer och gudomliga föreställningar, men vi kan också tränga in och förstå naturen omkring oss och röra oss i tiden genom att fantisera om både det som varit och det ska komma.
Under medeltiden kom Platons lärjunge Aristoteles att bli den viktigaste intellektuella influensen för den europeiska kulturen, mycket beroende på att hans läror både kunde integreras med och belysa kristna och bibliska läror. Aristoteles såg kropp och själ som delar i en mänsklig enhet, en också kristen doktrin.
Platon och Aristoteles tillsammans i Rafaels fresk "Skolan i Aten" (1509).
Under renässansen (ungefär från 1400-talet till 1600-talet) återupptäcktes bland annat Platon, men också en mängd annan antik kultur som idealiserades. En humanism växte fram, en tanke om att mänsklig natur också var god nog och intressant att bejaka och utforska. Någonstans här väcktes även fascinationen för kärleken, på grund av dess mänskliga karaktär, men också det såriga och vanskliga i kontrasterna mellan gudomliga ideal och naturliga realiteter.
Platon, som lärde att verkligheten är uppdelad i två sfärer, den eviga idévärlden och det flyktiga sinnesriket, tolkades i tiden genom intresset för den ett halvt årtusende yngre filosofen Plotinos. Denne ”nyplatonist” lärde i stället att verkligheten är en och att den strömmar ur det ”Ena”, en evig punkt av koncentrerad existens som likt ett ljus utstrålar hela tillvaron. Ju längre ifrån det ”Ena” vi kommer desto mer materiell blir varat och därmed också mer ”overkligt”. Det finns en tydlig hierarki i det nyplatonska tänkandet, det andliga och idémässiga är ädlare och mer riktigt än det kroppsliga och sinnliga.
Renässansmänniskorna fascinerades av nyplatonismens världsbild och kanske lindrade den också en del av deras farhågor och ångest, naturens nyupptäckta skönhet kunde förstås som utstrålad av en gudomlighet som var ännu renare och vackrare.
Petrarca. Porträtt av Altichiero från 1370-talet.
När det kom till just kärlekslyriken så blir inte bara jakten på sin äkta hälft utan framför allt längtan efter den högsta kärleken det eftersträvansvärda. Den store italienske stilbildaren Francesco Petrarca diktade om sinnliga mänsklig kärlek och sin längtan efter den ouppnåeliga kärleken Laura, vad vi kan bedöma en riktig kvinna som också förkroppsligade ett poetiskt ideal. Hans lyrik försöker försona en inre konflikt mellan kristen mystik och sinnligt begär efter en trogen gift kvinna. Det hänger också samman med Petrarcas insatser som humanistisk tänkare, som djupt troende uppfattade han att det var människans uppgift att förverkliga sina förmågor som Guds avbilder, att våga utforska det mänskliga livet till fullo.
Petrarcas kärlek Laura de Noves. Porträtt av okänd konstnär.
Under renässansen blomstrade de italienska handelsstäderna och där började ett rikt och urbant borgerligt liv ta form. Den typ av sammankomster som tidigare var förbehållna hoven och de samtal som fördes enkom på universiteten och i klostren, blev nu till en salongskultur bland bildningstörstande förmögna borgare som ordnade ”kulturaftnar” med filosofiska diskussioner och diktframträdanden.
"Il ricco Epulone", målning av Bonifacio de Pitati från 1540.
I sin otroligt fint inbundna och rikt illustrerade (med renässansens alla läckra målningar) bok berättar Johanna Vernqvist, litteraturvetare vid Linköpings universitet, om en bortglömd till av den italienska renässanskulturen. Den västerländska historien må vara patriarkal, men som alltid när nedslag i och närstudier av epoker görs finner vi att relationen mellan kvinnor och män är betydligt mer sammansatt och mångtydig än vad de breda penseldragen kan återge.
Johanna Vernqvists bok "Poeten Gaspara Stampa".
Johanna Vernqvist skildrar den rika förekomst av kvinnliga tänkare och diktare som faktiskt var verksamma under perioden. Åtminstone 200 viktiga kvinnliga kulturpersonligheter från den italienska renässansen finns dokumenterade för eftervärlden. Även om mer namnkunniga filosofer vid tiden, som den italienskbördiga fransyskan Christine de Pizan, var verksamma vid universiteten, så fick kvinnor i regel sin högre utbildning i hemmet.
Filosofen Christie de Piza undervisar sina manliga studenter. Illustration ur ett kompendium med hennes skrifter från 1413.
En ur kristet perspektiv inte alls oproblematisk kurtisankultur etablerades där bildade ensamstående kvinnor fann sin försörjning som sällskapsdamer åt den manliga noblessen, både i och utanför sängen. De betraktades på motsägelsefullt vis både med respekt för sina humanistiska kunskaper och med förakt för sitt syndiga leverne. Men så fanns det också så kallade ”virtuosas”, ”obefläckade” verksamma kvinnliga poeter som med luta framförde sina egna och andras dikter.
En sådan var Gaspara Stampa. Hon växte upp med sin ensamstående, men högst förmögna mor Cecilia Stampa, vars venetianska hem var en kulturklubb för tidens stora diktare, målare och musiker. I denna kulturella mylla utvecklades hon själv till att bli en framgångsrik lyriker.
Tullia d'Aragona. Målning av Moretto da Brescia från 1537.
Likt Petrarca plågades Stampa av obesvarad kärlek, men det tog sig ett annorlunda uttryck i hennes poesi. Johanna Vernquist redogör för hur Stampa influerades av den samtida kurtisanen, diktaren och tänkaren Tullia d’Aragonas feministiska kärleksfilosofi.
Utöver att idealistiska tänkare som Platon och Plotinos återupptäckes under renässansen lästes också materiellt inriktade antika filosofer som Epikuros och Lucretius, vilka betonade värdet av både det sinnliga och själsliga och uppfattade att tillvaron var uppbyggd av små kroppsliga byggstenar, så kallade atomer.
Lucretius. Gravyr av Michael Burghers från 1682.
Den typen av tankegods gjorde det möjligt för d’Aragona att kritisera tidens manliga föreställningar om relationen mellan könen och inte minst den från Platon övertagna sexistiska idéen att den högsta platonska kärleken endast kan åtnjutas mellan män då bara de kan tänka de högsta tankarna. Platons och atenarnas vurm för ”gossekärleken”, relationen mellan en äldre man och en yngling eller pojke, var kittlande för åtskilliga renässansmän, men i den kristna kulturens syn på homosexualitet och pederaster förstås högst problematisk.
Hon gick till angrepp emot att kvinnors perspektiv inte tidigare bejakats i filosofihistorien, men framför allt ifrågasatte d’Aragona ”androgynen” som norm. Kvinnan och mannen, eller de älskande, kommer aldrig att förenas i en högre könlös existens, de förblir olika personer och deras kroppsliga erfarenheter av världen är hel olika varandras. Jämlikheten mellan kvinnan och mannen som individer blir på så vis hennes ideal.
Johanna Vernqvist beskriver hur denna feministiska insikt genomsyrar Stampas poesi. Dels vänder hon sig till den antika mytologins och litteraturens kvinnliga gestalter och identifierar sig med dem för att skildra kvinnans erfarenheter, som våldtäktsoffret Filomena i Ovidius ”Metamorfoser”. För Stampa är kärleken en sinnlig och jordisk upplevelse, inte förhöjt andlig och evig. Det gör att hon också på ett intressant och vågat sätt förskjuter antikens mytiska motiv mot sin egen förståelse av tillvaron.
Renässansens höga kärleksideal förkroppsligades av diktaren Dante Alighieri och hans Beatrice. Målning av Cesare Saccaggi från 1903.
Myten om Fågel Fenix blev under renässansen just en bild för det nyplatonska uppstigandet ur askan mot evigheten, eller för den delen Jesus uppståndelse. Men för Stampa är Fenix självförtärande i elden och återuppståndelse ur askan en hoppfull bild av ett liv präglad kärlekens eviga återkomst och möjligheten till nya passionerade romantiska erfarenheter och relationer.
På samma vis använder hon den sedan antiken etablerade metaforen ”den lilla döden” för orgasmen och den kroppsliga kärlekens yttersta njutning. I Stampas dikter drivs kvinnan av sin egen längtan och vilja, hon är varken en ouppnåelig gudinna eller förförisk succuba.
Johanna Vernqvists bok är den bästa nya boken man kan läsa just nu, inte minst på grund av hennes egna och John Swedenmarks översättningar av Stampas dikter. Stampa är inte bara en av Italiens främsta diktare någonsin, hennes sinnrika poesi ger renässans åt kroppens och könets verklighet i en tid då androgynens idealistiska spöke åter vandrar på jorden.