När Winnerbäck slänger in en helt vanlig turnépremiär i gamla vanliga ishallen inför modesta 7500 betalande (från början släpptes bara 4200 biljetter – konstigt blygsamt) krävs något extra för att det ska kännas speciellt. Han löser det genom att till stora delar behålla det tunga, stadiga, larmiga bandet från Vidingsjöspelningen men tillföra en rad nya, väldigt bra låtar.
Tyngdpunkten ligger förstås på nysläppta albumet ”Hosianna”, och verkligen inte mig emot. Till den har han skrivit några av sina bästa låtar någonsin. Samma tyngd och arenapotential som på förra albumet, men med större känsla, bättre melodier och starkare texter. ”Vem som helst blues” är bästa numret därifrån, särskilt som den framförs till en snygg barvideo som slutar med att Lasse Winnerbäck kommer in och är precis som vem som helst.
Den ödesmättade, tunga inledningen lovar fantastiskt gott, men Winnerbäck och bandet har inte råd att hålla den stilen ända in i mål. En del standardversioner av gamla låtar rivs av.
Ibland blir det småtrist som i Lundell-pastischen ”Stort liv”, ibland jättebra som i skönt countrygungande ”En tätort på en slätt” (illustrerad med en nostalgisk bild på ruinerade Folkets park).
Men de blåser också nytt liv i gamla trotjänare som ”Elegi”, ”Jag är hos dig igen” och framför allt ”Mareld”! Konsertens verkliga höjdpunkt (så klart i konkurrens med ”Söndermarken”) som börjar i en skev avantgardeversion som växer och växer och larmar och gör sig till med en Winnerbäck som mässar på ett mer uttrycksfullt sätt än någonsin.
Backdropen är överlag ambitiös, med små filmer i den mörka, suggestiva skolan. Det är gripklor, kristallkronor, stora skorstenar, röntgenbilder och svarta fåglar. Dystra bilder som ackompanjerar de dystra låtarna han lagt sig till med.
Men annars är det som vanligt glatt och omöjligt att inte påverkas av publikens eufori. Största allsångschocken kommer i ”Ingen soldat” och när hela ishallen ända upp till restaurangvåningen står upp och dansar till ”Solen i ögonen” är det kärleksfestival. Igen.