"Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks / Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar", sjunger han i svängiga öppningslåten "Jag vill bara va en gammal man", följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen "Med mig blir du aldrig av" (bägge från senaste skivan "En gammal man"). Därmed var tonläget satt direkt.
Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band. I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné. Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?
Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare. Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel, elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av "Lindansaren", som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans "Masters of War" och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av "This land is your land" utgjorde de absoluta höjdpunkterna.
Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.