Liksom många andra knockades jag av hennes framförande i TV:s ”På spåret” av Mama Cass´ gamla hit ”Make your own kind of music” - för övrigt en av de allra finaste 60-talslåtarna.
Inför en fullpackad lokal gör hon bejublad entré till tonerna av Beach Boys´ ”God only knows”, redan ett sådant val ger poäng. Därefter firar hennes egen röst triumfer, för det är den som allt det här handlar om. Hon sjunger ”stort” och med ett övertygande uttryck som lätt fyller Backstage, liksom säkert även större scener.
Hennes band gör sitt jobb och levererar flera snygga sound, men i övrigt är de lite anonyma. Jag saknar egentligen inga solon, men får å andra sidan en något jämntjock känsla. Men i ”Vile” lyfts det hela av snygg orgel och stämsång.
Flera av sångerna slutar egenartat plötsligt, liksom innan man tror att det är dags. Men de är alla personliga och hörvärda. En av de allra finaste är ”Demons”, där Klang visar ett imponerande röstomfång och inte låter olikt Adele.
Vemod, sorg, melankoli är dominerande inslag, och hon är en utmärkt uttolkare av sådana känslor. Texten till ”Mind” är full av saknad och inte så märkvärdig i sig själv, men med musiken växer den.
Samtidigt som jag tycker att hon är värd allt beröm hon får finns det saker kvar att utveckla, något hon säkert kommer att göra. Jag tänker till exempel på tonträffningen, som i konsertens början är i svajigaste laget.
Efter drygt 45 minuter är det över, och inga applåder kan locka fram ett extranummer. Kanske lite snopet…