KONSERT
JP Nyströms, Klintetten, Vurpa, mfl.Folkmusikfestivalen, Nationernas hus Linköping
Vad är egentligen "folkmusik"? Den frågan dök upp i mitt huvud under den andra dagen av Folkmusikfestivalen i Linköping. Kanske för att man här kunde möta en sådan blandning av musik- och dansformer.Här var också en publik i alla åldrar, med tydligt olika intressen och yttre attribut. Att det rör på sig inom folkmusikrörelsen är uppenbart, och utvecklingen verkar spännande och oförutsägbar.
Det östgötska "polskestorbandet" Klintetten hör lite till vad man kan kalla spelmanslagtraditionen. Många fioler unisont eller i två stämmor och under det en bas som förstärker treackordsharmoniken, men även puls och grundrytm.Här är dansen med på estraden, som en naturlig del i musiken. Sex dansare eller ibland enstaka par excellerar i konstfulla varianter av danser ur olika stilar. Männens insatser gränsar ibland till akrobatik, publikfriande och imponerande.Uppvisning och underhållning är det än mer av när man möter JP Nyströms från Norrbotten. 26 års rutin från scenen har skapat en självklar och suverän scennärvaro. Mellansnackets mustiga historier och scener ur Malmbergets gruvarbetarmiljöer, är minst lika viktiga som själva musiken.
De fyra strikta herrarna i mörk kavaj förmedlar den nordnorrbottniska humorn med stort allvar och stor spelglädje. Tramporgeln (harmonium) är särprägeln i klangen. Raka rytmer i marsch, polka eller jenka. Svettigt och kraftladdat. Men det finns även plats för vemod, som i sången om solbären eller i en melankolisk vals. Här är det finska grannskapet nära.
Så går man till salen bredvid och möter en helt annan "folkmusik" , representerad av gruppen Vurpa. Sex kvinnor som är (minst) en generation yngre än JP Nyströms. Här finns ingen självklar musikalisk tillhörighet eller hemort. Vurpa har vuxit fram ur levande rollspelens mix av medeltid och odefinierad forntida folkkultur.Det som är roligt och överraskande med den här gruppen att de gör något eget av denna grumliga kulturblandning. Medeltida ballader eller keltiska melodier får nya texter och blandas upp med helt egna alster som bärs upp av en stark känsla för den svenska traditionen. Det kan vara allt från vallåt till polska.
Här ett exempel alltså på nya saker som sker i strömmen runt folkmusiken. Det är ett sökande efter rötter förvisso, men inte nödvändigtvis den egna byns eller ens det egna landets. Ska man drista sig till att tala om "folksjälen" ? Eller handlar det helt enkelt om längtan efter den närhet och extas som sång, spel, dans och rytm kan ge - direkt förmedlad från människa till människa ?