Det kan vara uppfriskande att ställas inför verk av en konstnär man inte känt till förut. Björn Bernströms bilder friar omedelbart till diverse känslor. De sänder ut en rad inviter: studera gärna tekniken, eller: ta dig tid att begrunda motivval och bilduppbyggnad. Snabbt hittar de den del av hjärtat där den av romantik understödda nostalgin trivs bäst.
Björn har sina rötter i Hultsfred. Var med och drog igång festivalen i mitten av åttiotalet. Men musikintresset avspeglas inte i hans konst. Det gör däremot en del av de lantliga scenerier som utgjorde inslag i hans uppväxtmiljö. Fröet som såddes då har utvecklats till en stark känsla för det tilltalande hos hus och platser som hotas av förfall och/eller glömska.
Det är lätt att gilla den här sortens akvarellmåleri, särskilt när det håller hög klass. Bernströms sätt att framhäva respektive reducera skapar en laddning som rimmar med bildinnehållet. Flyhänta akvarellmålare inom den här genren, brukar begripligt nog tilldra sig ett allmänt intresse. En del av framgångsreceptet består i kombinationen av miljöer som är värda att dokumentera och den hantverksmässiga finess med vilken målningarna är utförda.
Blänkande järnvägsspår leder bort från glesbygden, mot äventyr och ovisshet. I lador på den nordamerikanska landsbygden slumrar maskiner som aldrig mer kommer att tas i bruk. Många av de gamla, genuint vackra byggnaderna vill hålla sig kvar i vår verklighet. I Bernströms akvareller får de en fristad.