KONSERT
CCC
Hans Pålsson, Piano
Linköpings symfoniorkester
Dirigent: Miguel Ramos
Crusellhallen, 2/3
I sin presentation av verket, där Pålsson än en gång visade vilken god pedagog han är, menade han att det mycket väl kunde vara fråga om ett svenskt uruppförande av denna Beethovenmusik! Kanske kvalar den inte in bland tonsättarens ordinarie pianokonserter, därtill var den inte tillräckligt ”pianistisk” – och som lyssnare var det svårt att lämna violinoriginalet, som fanns där som en ständig referens.
Men musiken i sig var likväl fantastisk. Därtill utsökt framförd av Pålsson, som spelade som han pratar: lugnt, metodiskt, behärskat, genomtänkt. I de väl tilltagna solokadenserna var han både tydlig och virtuos och gav varje ton ett egenvärde.
Beethoven gav inte orkestern någon undanskymd roll, och Linköpings symfoniorkester gjorde ett bra jobb. Stråkklangen, som verkligen har mognat och utvecklats, var härlig att höra.
Tjajkovskijs 5:e symfoni har för orkestern andra dimensioner. Den är en fullriggare vars stora segel måste fyllas med vind och passion och blod och drama för att ta sig framåt. Här finns nog mer för orkestern att växa i, men det lät ändå överraskande bra. Till exempel hade brass- och hornsektionerna kopplat på full värme.
I några partier önskar jag att dirigenten Ramos mer tagit tillvara träblåset, men det stora formbygget höll han ihop. Tempi och ritardandi var perfekt avvägda.
För mig är symfonins centrala del stråksången i andra satsen, där spänningarna från den första löses upp i Tjajkovskijs överjordiska melodi. Här bredde Ramos på tjockt av den där stilla men obönhörliga kraften som är så uppbygglig att få ansluta till.