Vid vårdagjämning firas det nyår, Nouruz, i den persiska och kurdiska kulturen och i flera av länderna runtomkring. Det är en urgammal tradition som går tillbaka på hyllandet av de fyra elementen i naturen: vatten, jord, eld och luft. Det uppdukade festbordet till Nouruz innehåller också symboler som anspelar på detta och på det livgivande och växande. Det passar bra som en besvärjelse av en begynnande vår.
Ett sådant festbord stod till beskådan i Domkyrkan. Det angav en ambition att vilja visa upp och lära ut, som är en av drivkrafterna bakom evenemanget i kyrkan. Man delar med sig av en tradition och bjuder in till att fira och dela glädjen. Man kunde känna denna stämning i luften direkt vid entrén. Det myllrade av människor i alla åldrar och kärlekens röda färg dominerade det vackra kyrkorummet.
Landshövdingen tog i sitt tal upp själva firandet, traditionen, och vad det innebär att få ta del, bli delaktig. Hon tog upp andra viktiga frågor som försoning och öppenhet för förändring; Världen förändras snabbt idag och människor kastas ut ur sin vardag och verklighet. Tvingas in i nya världar och samhällen som inte alltid är förstående och gästfria. Tiggarna utanför kyrkporten påminde oss om detta och likaså insamlingen till Syriens barn som skedde vid utgången.
Konstnärligt bestod programmet främst av sång och spel med några kurdiska artister. Till detta och även solo, dansade Raha en improviserad sufisk dans inspirerad av de snurrande och cirklande, sufiska dervischerna. Dansen var vacker och utförd med inlevelse och hängivenhet.
Sidar Yigits sång var både kraftfull och vemodig i sin känsla. Musiken växlade med olika stilar, från det stillsamt meditativa till energiska, kurdiska danser. Det annonserade stråkinstrumentet kemanche hade ersatts av oud (luta), osäkert om personen var densamme?
Ouden var hursomhelst mycket känsligt och uttrycksfullt spelad, med fin ton och klang. Trumman daf fick ett imponerande solo med Mostagh Feizyabi. Den rasslande metallen och de snärtiga fingrarna lyfte ljudet genom kyrkans valv och stora akustik.
Stark känsla och närvaro var det även i de dikter som lästes, på svenska av Ingegerd Lindaräng från Vadstena, och på farsi av Helen Ljungberg, som var en av arrangörerna. Farokh Raisi som arbetar i domkyrkan har startat detta firande, tog även chansen att framföra en egen sång till gitarr.
Och så avslutades allt i ett kaotiskt virrvarr av kringvandrande festglada människor till häftig orgelmusik av Bach.