Giuseppe Verdis ”Requiem” delar lyssnarna i två halvor. Den ena lyssnar andäktigt försedd med korgar av näsdukar, den andra skulle inte släppa det religiösa verket ens in i vapenhuset.
Den innerliga katolska bönen om vila för de döda illustreras i Verdis tappning av dramatiska passager som skulle platsa på vilken operascen som helst.
Måhända står uttrycket i vägen för den som längtar efter vila och frid. Och jag har hört övertolkade versioner som nästan låtit som en parodi.
Men: Så icke i går kväll! Alla korister lät sig villigt ledas av Michael Francis distinkta dirigering.
Körklangen var enhetlig och vacker även om sopranerna ibland lät mer som flickkorister än som vuxna kvinnor, alla ord hördes upp till läktaren och alla slutkonsonanter var på plats.
Orkestern spelade i inledningstonerna det svagaste, skiraste piano man kan åstadkomma för att senare, i till exempel ”Dies Irae”, leverera fyrdubbelt forte där så krävdes.
Möjligen spelade akustiken de fyra rutinerade sång-solisterna ett spratt för det lät som om de intonerade i överkant ibland.
Men känslan och kär-leken till verket var inte att ta miste på.
Jag ska sent glömma Ann-Christine Larssons supersvaga avslutande höga b i ”Libera me”, och Anna Larssons varma alt var inget annat än ljuvlig att höra.
Extra plus till körernas ordinarie ledare Marie-Louise Beckman, Lovisa Alinder, Michael Bruze och Sara Michelin som studerat in körsatserna med sina sångare inför denna fullträff till konsert.
Konserten ges i dag, lördag, i de Geer-hallen i Norrköping kl 15.