Bland mycket annat var Wolfgang Amadeus Mozart också en mycket skicklig violinist. Inte alla vet detta. Och av någon anledning (de violinkonserter som fanns kanske inte var nog bra för hans smak – vad vet jag?) bestämde han sig vid nitton års ålder för att skriva fem sådana där han själv kunde vara solist. På söndagskvällen bjöd Linköpings symfoniorkester den tredje av dem, nu med Mats Strand som solist.
Andra satsen, Adagio, är en alldeles ljuvlig bekantskap. De trettiotalet instrumentalisterna skapade här en mjuk och skir matta av trioler under Mats Strands fina spel. Inte minst rycktes jag med i den vackra solokadens som amerikanen Sam Franko (1857–1937) komponerat.
Lika stilla som andra satsen är, lika virvlande och medryckande är den tredje, Rondeau–Allegro. Även den med en Franko-kadens av mer folkmusikaliskt slag.
Det är alltid lika roligt att få lyssna till Vreta kloster-dottern Ann-Christine Larsson, en av alla begåvade Linköpingssångare som gjort internationell karriär. Den här kvällen framförde hon grevinnans aria ur ”Figaros bröllop” och hennes runda, mogna klang gav liv åt Rosinas känsla av smärta och framtidshopp.
Det avslutande numret, Mozarts symfoni nr 29, satte instrumentalisterna på svårare prov. Här hade jag önskat mig ett bättre samspel och ett friskare tempo, inte minst i första satsen. Men i den fjärde och avslutande Allegro con spirito spelade ensemblen övertygande med ett härligt driv.
Ryttargårdskyrkan erbjuder en skön akustik. Det är högt i tak och scenens placering i ett hörn av salen ger en ljudbild som samlar ihop tonerna och skapar en helhet.
Spelplan hittar du på www.liso.nu.
Verklista: Wolfgang Amadeus Mozart: Violinkonsert nr 3 G-dur; ”Dove sono” grevinnans aria ur ”Figaros bröllop”; Symfoni nr 29 A-dur.