KONSERTRECENSION
Betyg 3
Miriam Bryant
Hugo parkfestival, Norrköping 26/7
Kvällen är ljum, mörket har lagt sig och utanför parken spelar en herre en tretaktsmelodi på sitt dragspel.
Där innanför slår klockan 23:00 och Miriam Bryant öppnar med ”Du Med Dig”. Publiken höjer sina händerna och så plockar hon ner energin, surfar på Amy Winehouse-ackord och låter rösten bli sådär obevekligt snygg. Texterna är, som bekant, raka och okomplicerade. Det är som vore det inte värt att krångla till det. Hon ropar: ”Nu går vi från kärlek till vänskap” och söker medhåll från sin publik. Klaviaturer pulserar och nästa mellansnack blir, även det, en vädjan efter mötet: ”Jag tänkte på det där med... Lyssnar ni på mig nu, Norrköping?!”
Hon talar om att träffa samma person om och om igen, bara i olika skepnader. Att de är skitstövlar allihop och ”Kanske är det mig det är fel på?”. Publiken undrar lite hur de ska möta upp, men munspelet kickar in till ”Blåbärshårt (Mi Amor)” och räddar upp. Det hela är tajt och klanderfritt. ”Jag gjorde fan mitt bästa”, säger hon sen, och det är någon fint i det där blottandet, i transparensen, i att vägra vara annat än stark och svag i ett.
Så sätter hon sig på huk. Sjunger, enligt egen utsago, en märklig låt om en märklig stad. ”NERÅT/UPPÅT”. Ja, Göteborg. Brunnsparken. Suggestiva slingor möter dito rytmer och scenen blir ett blåskimrande hav.
Så avslutar hon utan större protester från de lyssnande. Därute sitter mannen kvar. Han spelar än. Ingen tar notis, men melodin är på något vis vacker.