Det låter verkligen bra om BBB! Man pratar ju ibland om storband som ett "maskineri", men det vore en orättvis jämförelse med tanke på hur nyanserat och varierat de här musikerna kan låta.
Landgren själv liknade dem för övrigt vid en bil. Här finns många duktiga medlemmar, till exempel basisten Yasuhito Mori som fungerar lika bra i stora som i små konstellationer. Percussion i kompet gav extra skjuts
Uppenbart är att Landgren inte bara blivit bandets konstnärlige ledare utan också dess självklara centralgestalt på scenen.
Det kändes naturligt, eftersom han både ledde och presenterade musik och musiker på ett sympatiskt sätt. Utöver det var han ständig sångsolist med bandet som ackompanjatörer, men det var fortfarande hans fantasifulla trombonspel som gjorde mest intryck på mig.
Trots min beundran för hans musikanteri och mångsidighet är jag tveksam till hans strävan att prompt spela funk även med storbandet - kan han inte spara det till Funk Unit?
Men eftersom den pågående turnén är en hyllning till James Brown så hade vartannat nummer en uppenbar funk-strävan.
Att lägga krutet på att försöka piska upp en stämning, jaga ett groove med en så stor ensemble och spela mindre intressanta solon till samma harvande ackord - är inte det att misshushålla med en sådan potential som BBB?
Roligast i det sammanhanget var Tommy Kotters Fenderpiano.
Andra nummer (förvisso också associerade till James Brown) utnyttjade storbandet bättre och övertygade desto mer: "I need your key" ,"September Song" och ett kanonarrangemang på "Everyday I have the blues" inkluderande ett spräcksolo på barytonsax av Alberto Pinton.
Även Daniel Vessbys oackompanjerade trumpetsolo var en läckerbit. Magnum Coltrane Price, parhästen från Funk Unit, bidrog med säker sång och ett giftigt gitarrljud.
GUNNAR EKERMO