Vad: Robert Broberg på turné
Var: Konsertsalen, Linköping
När: Fredagen 23 mars
Medverkande: Robert Broberg med multimusikanterna Dick Karlsson, Uffe Börjesson och Rey-Ove Karlén.
När jag såg Robert Broberg i Målarrock för 15 år sedan for han som en elektrisk ål på scenen. Upp och nedför stegar, hit och dit mellan väggarna. Inte en lugn stund.
Nu är det en betydligt stillsammare farbror som dyker upp framför oss i den näst intill fullsatta Konsertsalen. Han står där alldeles ensam framför en stor bild av sig själv som ung. Och gör en tillbakablick på 50 år av artisteri och låtskriveri.
I närmare 20 minuter går han lite stappligt fram och tillbaka över scenen och berättar den kända historien om hur han som 17-åring ljög för Aftonbladet om att han hade en skifflegrupp, och blev musiker av bara farten.
Det är rörande. Tänk att min idol blev pensionär. Det får en att tänka efter. Jag rockade loss som femåring till "Underbara uppblåsbara Barbara", och nu står han där och sjunger den själv. I egen hög person. Hur gammal är inte jag då?
Dessutom är det roligt. För rolig är han fortfarande, Broberg. Fortfarande kan han knappt säga ett ord utan att det plötsligt betyder något annat.
Och när han väl börjar sjunga så hör vi ju allihop att rösten, den finns där fortfarande. Han fixar fortfarande falsettsången i "Redan när vi sätter oss till bords", och det är så underbart vackert.
Publiken är med på noterna, bokstavligt talat. Det är rena allsången i salongen. Vi kan varje ord, varje ton. Broberg skulle ha kunnat hålla tyst hela vägen genom "Det som göms i snö". Och då är det ändå nästan 40 år sedan låten kom ut. Snacka om att ha bidragit till den svenska visskatten.
Det är väl därför jag kan ha överseende med att han måste ha texterna på ett notställ vid gitarren, och att han sjunger fel i sina egna låtar. Det här är ju livs levande kulturhistoria i egen hög person som står där och sjunger för mig.
Men jag måste medge att det skär i mig när det går på tok i "Båtlåt". Jag älskar jazzvals, och just den här är så vacker, och Broberg sjunger den så bra. Det finns absolut ingen annan som kan göra den på det viset. Jag vill bara kunna blunda och njuta. Och då sjunger han fel! Räddar visserligen, han är ju proffs. Men stämningen, den är bruten. För stunden.
Utbudet går annars inte att klaga på. Man behöver ju inte göra det så svårt för sig, i synnerhet inte med ett sådant material. Det behövs ingen scenshow. Att de tre medföljande musikerna suveränt behärskar allt från dragspel till saxofon gör ju inte saken sämre.
Och vi i publiken får vad vi vill ha. Alla de gamla låtarna. Från den gamle godingen. Och det är väl inte det sämsta. Snarare något som gör gott i själen.