Beställningen gick till Andrea Tarrodi, som härmed framstår som årets kompositör i Linköping. Tredje gången gillt spelades här ny musik av henne (var är alla andra svenska samtida tonsättare?)
Uppgiften var förstås en avgränsning till ett lämpligt tema, inkluderande universitets körer och orkester. Tarrodi hade valt Tage Danielsson som text och sammanhållande länk. Ett gott val. En droppe i livets älv blev ett i mina öron lättviktigt och salongsmässigt stycke, byggt på pastischer och med en glad vals som grund.
Detta är förstås evenemangsmusik med en särskild tillägnan. Men skulle vi inte kunna tåla lite mer allvar och konstnärligt djup än detta?
Stillånen kunde dock här uppfattas stå i relation till avslutande Gloria av Poulenc – en pastischens och eklekticismens mästare. Men jag tror inte det var medvetet(?)
Däremellan var det plats för ett av Tjajkovskijs bravurnummer: Violinkonserten i D-dur. På scenen ledde syskonen Ellegaard. De verkade i fin samsstämmighet. Det var en fin samklang mellan solist och orkester. Soloviolinen framträdde så tydligt att jag misstänker att den var mikrofonförstärkt(?) Men en fin och distinkt ton var det hursomhelst i Christian Ellegaards instrument.
Hans spel var i övrigt nyanserat och behärskat. Med ganska traditionella men koncentrerade solokadenser. Violinkonserten är något av örongodis med melodier som sätter sig. Men bäst gillade jag den stilla och innerliga andra satsen. Här är sentimentet mer i vemod och moll. Den karaktären lyftes fram med känslighet och inlevelse.
Inför andra avdelningen höll den nya Director Musices Christina Hörnell en introduktion med avspända, personliga reflektioner. Universitetets koppling till änglakörer och ett kyrkligt Gloria kan förstås uppfattas som lite malplacerad eller övermaga?
Poulenc var hur som helst en ganska profan och distanserad konstnär i sin stil och sitt utövande. Han lånade också flitigt från andrakompositörer, vilket antingen kan uppfattas som osjälvständigt eller som skickligt formulerad underdånighet.
Trots sin kyrkotunga mässtext är hans Gloria en ganska lättsam och sprudlande musik. Christina Hörnell tog också fasta på det i sin tolkning, som var livlig och energisk.
I femte satsen finns dock en skön andhämtning och meditativ stillhet. Elin Rombo framförde här den vackra melodin med säkerhet och lugn. Detta blev konsertens höjdpunkt.