Det var 2005 som hon tog Sverige med storm. Debutskivan "Laleh" höjdes till skyarna och priser och utmärkelser regnade över artisten, låtskrivaren och producenten Laleh Pourkarim. Hon blandade engelska och svenska texter och hennes musik influerades av så skilda storheter som Sting och Cornelis Vreeswijk. Själv hörde jag henne första gången på P3-guldgalan strax innan singeln "Live tomorrow" parkerade överst på alla listor. Så annorlunda och ändå självklar.
Från ingenstans till en plats i solen? Knappast. Redan då hade Laleh sysslat med musik i många år och bland annat försörjt sig som trubadur hemma i Göteborg. Faktum är att skivbolagen upptäckte henne redan som femtonåring. Men hon nobbade branschens alla inviter för att i stället göra musik på sitt eget sätt i sin egen takt.
Ovanligt i en tid där många gör vad som helst för en stund i rampljuset. För Laleh är musiken det viktiga, kändisskapet snarare en belastning. Hon månar om sin publik men syns sällan i media. När nya albumet "Prinsessor" släpptes i december gjorde hon ett par intervjuer, men sen var det stopp.
Mina egna förhoppningar om att få träffa henne i samband med spelningen i Norrköping för två veckor sedan grusades snabbt: "Laleh gör tyvärr inte några intervjuer i samband med den pågående turnén eftersom hon är rädd att det skulle gå ut över hennes fokusering och sång på spelningarna", låter Warner Music hälsa genom managern Mattias Wachtmeister.
En inställning värd att respektera, även om det känns trist när frågorna är många och intresset stort. Men Lalehs konsert i Hörsalen ser jag och hon är precis så förtrollande som DN:s recensent skrev efter turnépremiären på Debaser Medis i Stockholm. Och publiken precis lika hänförd.
På något märkligt sätt känns det högtidligt och intimt på samma gång. Levande ljus lyser upp scenen. Bandet, med bas, trummor och gitarr, är skickliga musiker. Men det är ingen tvekan om att det är Lalehs låtar och framför allt hennes sång som gör att det lyfter och känns speciellt. Hennes röst är ett levande instrument, ena stunden sjunger hon starkt med självklar pondus, nästa så ömt och sprött att tiden stannar. Närvaron är total, hon menar varje ord. När så mycket omkring oss är bara yta, är hon på riktigt.
Laleh har själv sagt att varje låt är på liv och död och att hon blir fullkomligt utmattad av att spela dem live. Och att en sådan äkthet även knockar publiken är väl inte så konstigt.
"Hallå, vad tysta ni är!", utbrister hon plöstligt under spelningen i Norrköping.
Men vi försöker bara hämta andan och resa oss efter nya låten "Mamma", som bedövande skör och naken gått rakt in i våra hjärtan. I reggae-gungiga "Salvation" är vi med på noterna igen och blir det dansande och klappande publikhav som Laleh vill. Och i "Storebror" är det hon själv som försvinner, kastar sig ut i jazziga improvisationer och släpper loss totalt.
"Jag sjunger och spelar för att överleva", har hon sagt och det är lätt att tro henne.
Hon har också sagt att om man verkligen älskar musiken så vill man inte tramsa bort den. En inställning som förklarar varför hon skyr kändislivet, men också viljan att ha kontroll på hela processen. Laleh komponerar, arrangerar och producerar allting själv. När hon slutligen skrev kontrakt med skivbolaget Warner 2003 var villkoren minst sagt ovanliga. En producentlön gav henne möjlighet att köpa en studio där hon fick full frihet. Ett lyckokast för både henne och Warner skulle det visa sig när debutskivan "Laleh" släpptes i mars 2005.
Kaxigheten och integriteten antyder en helt annan historia än den som är Lalehs. Eller är det kanske tvärtom så att bakgrunden förklarar självkänslan och kraften att gå sin egen väg?
När Laleh var ett år flydde familjen från Iran till Minsk i dåvarande Sovjetunionen. I intervjuer har hon berättat om hårda villkor, långa brödköer och om en liten storebror som dog av hjärtfel. Men också om konserter, cirkus och balett - och ett bortglömt piano i en källare där musikintresset väcktes. Via Östberlin kom familjen till Sverige och en flyktingförläggning i Tidaholm när Laleh var åtta-nio år.
Under uppväxten i Göteborgsförorten Hammarkullen lärde hon sig spela alla intrument hon kom åt och efter högstadiet gick hon vidare till musikgymnasium. Bildade "hippiepunkrockband" med Jens Lekman bland annat och sjöng jazzstandards med sina musiklärare på Göteborgsklubben Nerfertiti. Och så "Jalla! Jalla!", förstås. Filmsuccen hon hamnade i som 18-åring mest av en slump och som bara gav avsmak för både skådespeleri och kändisskap.
Sedan dess är det musik och bara musik som gäller. Musiken magi och publikens kärlek.