I våras stod Johnossi för en av årets större besvikelser när de efter en fullkomligt besinningslös urladdning på Arbis i Norrköping, tvingades ställa in i Linköping någon vecka senare på grund av att sångaren och gitarristen John Engelbert skadat sig på scen. Dessutom var det ju faktiskt så att när de skulle spela i Linköping gången innan (2013) så blev det också inställt. Då på grund av att trummisen Oskar 'Ossi' Bonde brände ut sig.
Med andra ord har Johnossi på förhand ett rätt hyfsat läge för revansch den här kvällen. Sett till det är det en något märklig inledning med en något nedtonad version av 'Glory days to come'. Men det visar sig snabbt vara ett falsklarm. Ossi ställer sig upp bakom trumsetet och dunkar igång en rasande 'Gone forever'. Sedan går huvuddelen av spelningen i samma stil.
Johnossi har med ett idogt turnerande byggt upp sitt liveframträdande till en fullkomligt osviklig maskin. Som de samtidigt har full organisk kontroll över – de kan vända och vrida på varje molekyl i varje låt, och anpassa dem efter humör och situation.
Särskilt tydligt blir det under 'Mavericks' – Garden är inte den mest stämningsskapande lokalen (och publiken är något trögstartad), men Johnossi ger låten ett atmosfäriskt drag som funkar överraskande bra.
Att det faktiskt blev en Johnossi-spelning är i sig en revansch. Att de sedan inte nådde upp till de svindlande höjder de allt som oftast når, är lite trist. Men samtidigt visar Johnossi återigen att de är ett gravt underskattat band. Som, om det finns ett uns av rättvisa i världen, snart borde vara typ störst av alla överallt.