KONSERTRECENSION
Jag trodde i min enfald att jag skulle på en vanlig konsert i en vanlig lokal. Helt plötsligt kommer jag på mig själv att jag står som en packad sill i Thomas Stenströms vardagsrum.
Tryck in alla. En studentlägenhet på 19 kvm med kokvrå rymmer tusen hjärtan.
Störningsjouren bankar på dörren. Skit i livet. Skit i morgondagen. Dansa. Dansa som om ingen ser på. Herr Stenström öppnar föreställningen med en psalmliknande version av den fantastiska Kostym. Det märks att Stenström och hans kumpaner kuskat land och rike runt ett par varv nu, den närvaron på scenen, den intensiteten, den själen får man bara genom rutin. Som DEN versionen av På En Vacker Dag, som hade fått Sam Cooke att slita sitt hår av avund, eller DEN febriga Det Är Inte Lätt Att Leva som hade fått både Mick och Keith att höja vit flagg.
För varje sekund som avverkas så slår pulsen lite hårdare, allsången i Mina Polare känns som en vårstorm, euforin i Slå Mig Hårt I Ansiktet saknar motstycke i detta avlånga land, vid det här laget är hjärtat på väg ut ur bröstkorgen.
Störningsjouren har gett upp och kallat in insatsstyrkan. Den här festen har förvandlats till en naturkatastrof. Det är dans, det är sång, det är tårar, idel leende människor. Translikt. Sektlikt.
Man kan inte gör annat än att släppa garden, höja armarna mot natthimlen och skrika.
Plattan i mattan i etthundranittio rakt in i natten. Ingen lämnas bakom. Alla ska med.
Thomas Stenström drar vidare ut i landet.
Kvar är resterna av en galen hemmafest.
Kvar är minnena.
Kvar är leendet.
Vi lever för natten men ska dö en vacker dag.