KONSERT
CC
Hästpojken
Nationernas hus 28/2
Med senaste skivan tog Hästpojken ytterligare ett steg från den burdusa debuten; lika starka melodier som förut men med mer mognad och tyngd. Tyngden når dessvärre inte fram på scen. Efter att göteborgarna rivit av den nutida klassikern ”Shane MacGowan” så är det en lång sträcka av förvisso bra låtar men inget som hugger till och håller fast.
De ösiga, överförfriskade spelningarna i början av karriären hade sin charm, men det blev trött i längden. Så blir dessvärre också det vuxna Hästpojken. Den befarade krocken mellan akustisk spelning och studenthak vid midnatt uteblir, men i stället står fötterna och stampar i väntan på nästa låt, något annat, något som går över en anständighetens gräns.
Anständigheten och den jämna nivån består genom hela konserten. Vi får allsången till hitlåtar. Vi får en alldeles bedårande version av Bad Cash Quartets ”Valentine”. Vi får extranumret ”Utan personlig insats” när en svettig publik förvandlas till en blåvitrandig hejarklack. Men det räcker inte. Det dröjer till Hästpojkens allra sista låt, ”Caligula” från första skivan, innan musiken griper tag. En låt som överraskar med att vara helt rätt i en pubrökig pianotappning.
När minnena blir vagare kommer vi fortfarande att komma ihåg den här kvällen. Fredrik Strage, journalist och kvällens dj, spelade Broder Daniels ”Shoreline” trots att han timmar tidigare hävdat att det aldrig skulle hända. Det var en stor händelse, något att berätta för andra, nära ett ”antingen var du där eller så var du inte”-moment. Men vi kommer inte att prata om Hästpojken.