Det var även musik från de baltiska, körstarka grannländerna. Dessa avvek inte påtagligt stilmässigt. Det var överlag mycket sångbar och körmässig repertoar. I uttryck och stil ganska enhetligt. Christina Hörnell lyfte i en av sina utmärkta kommentarer fram betydelsen i att komponera ett konsertprogram. Här fanns en genomgående tanke.
Samtidigt som uttryck för vår tid, så upplevde jag det som oväntat harmoniskt och lättlyssnat. Det blev som helhet ett ganska snällt och städat intryck. Jag hade gärna hört något som stack ut lite mer eller bröt det polerade.
Mest personliga och starka i uttrycken var Karin Rehnqvist Natt över jorden och Ann-Sofi Söderqvist What is life. I det senare vandrade musiken över flera genrer från populärmusik till konstmusik. Det var snyggt sammanvävt och fint tolkat. Kören visade här att den behärskar en stor spännvidd.
Fredrik Sixten var en återkommande tonsättare. Hans stycken skilde sig åt från det inledande utropstecknet i en häftig Jubilate Deo, till en enkel, naiv visa; Var inte rädd för mörkret.
Mer krävande musik som Sven-Erik Johanssons Psaltare och lyra eller Geoffrays Fille de ton fils var intressanta och fungerade rätt bra. Men saknade ibland stadga och intonationen ville gärna bli lite låg.
Körklangen var homogen och väl balanserad överlag. Men jag tycker också att det fanns lite mer att ge vad gäller temperament, styrka och intensitet.
MIchael Waldenbys latinska motetter fungerade fint som avslutning. Nyanserat och dynamiskt. Det var en mäktig och bred körmusik med svensk tradition i botten.