Oj, jag var inte alls förberedd på det här – två timmar som var långt bättre än vad jag av någon anledning hade föreställt mig!
Det lilla akustiska trio-formatet var optimalt för att lyfta fram kvaliteterna i bröderna Gärdestads sånger. Räisänens covers var inte ortodoxa eller slaviskt kopierade versioner, men tillsammans med sina båda utmärkta medmusiker, basisten Martin Holmlund och den enastående gitarristen/keyboardisten Martin Schaub, behöll han ändå ofta ”andan” från originalen.
Denna hållning resulterade i mer än respektfullt återgivna ekon från förr, i stället fylldes Gärdestads klassiker av nytt liv, av sanning, av en angelägenhet som stundtals ruskade om en rejält.
Tolkningen av ”Jag vill ha en egen måne” tillfördes ett mått av djup och svärta. En av de vackraste sånger som finns, ”Himlen är oskyldigt blå”, blev i trions händer till en andaktsstund. Sångstämmorna var jättesnygga i ”Take me back to Hollywood” och ”Helena”. Den sistnämnda blev gastkramande, något som knappast kan sägas om Teds egen inspelning …
Räisänens väl tilltagna pratande föll inte alla på läppen, möjligen påverkades han av de tillbedjare som skrattade åt precis allt. Men med sin ljusa röst och med stora portioner karisma och scennärvaro gjorde han låtarna mer rättvisa än alla de Gärdestad-uttolkare jag tidigare hört.
Inte minst glädjande var hur texterna hanterades. Visst är Teds intuitivt intagande melodier det som omedelbart gör intryck, men ofta tycker jag att det som gör sångerna riktigt stora är broder Kenneths känsliga och intelligenta texter. Härligt att en artist av Räisänens kaliber ägnar dem sådan omsorg!