Den kurdiska kulturen är stark i Sverige. Här finns framstående författare och musiker. Men det är sällan som musiken når den "svenska" konsertpubliken.
Våra invandrade kulturer lever avskilda liv inom sina respektive grupper. Att det kan vara svårt att blanda olika publikgrupper och nå över gränser blev föreningen Karil varse vid måndagskvällens glest besökta konsert med Aynur.
Att den kurdiska publiken lyste med sin frånvaro är beklagligt med tanke på vilken fantastiskt bra konsert det var.
Ska man tolka detta som ett slags bakvänd protest mot att den kände kurdiske sångaren Najmadin Gholami, som bor i Linköping, aldrig fått framträda i Konserthuset?
Nåväl, Aynur Dogan, på turné från Turkiet med sina fem medmusiker, gjorde en stark insats för att fylla stunden med tunga rytmer och intensiv, vemodsfylld sång.
Den kurdiska musiken (och poesin) är en gammal muntlig tradition som lever starkt och utvecklas inom alla generationer. Den blandas ständigt upp och sammansmälter med omgivande kulturer.
Aynur har på sina skivor visat på influenser från pop och jazz. Men denna kväll är det de äldre och akustiska instrumenten och klangerna som gäller.
Det blir överraskande kraftfullt och suggestivt. Som när hon inleder med att själv gå in och ta upp en sång à cappella, sedan åtföljd av fem olika trummor.
Def, dol, darbouka, tamburin... Instrument som bär en urkraft som går tusentals år tillbaka i tiden. Rytmerna är intrikata, ofta i ojämna taktarter.
Melodierna och modala improvisationerna som sedan kommer, hörs på flöjt (kaval), en tunnhalsad luta (baglama, saz) och på fiol.
Men det är Aynur som står i centrum. Hon har en stark scennärvaro. Utstrålar både ödmjukhet och bestämdhet och har en sångröst som fångar både det mjukt lyriska och den skärande klagosången.
Sångerna är både hennes egna och bearbetningar av kända och traditionella teman.
Det handlar om kärlek och längtan, förtrycket och kampen. Ibland från ett specifikt kvinnoperspektiv.
Den kurdiska kulturen har varit, och är fortfarande, diskriminerad och undanskuffad. Men den lever i sin musik och poesi. Med artister som Aynur kan den få en riktigt stor publik.
LARS H JONSSON