Mer ryskt än fredagskvällens konsert kan det nog inte bli: musik av Tjajkovskij, en rysk dirigent, en ukrainsk solist.
Men det började amerikanskt: Barbers uvertyr till "Skandalskolan", ett ungdomsverk som präglas av lekfulla broderier över ett inledande oboetema. Den färgrika, dansanta musiken kom också dirigenten att, mitt i sitt auktoritativa och distinkta sätt att leda, ta ett och annat danssteg.
Dessvärre påstod programmet att Barber levde mellan 1890 och 1847. Det gjorde han nu inte; det var Mendelsohn. Barber föddes 1910 och dog 1981.
Tjajkovskijs första pianokonsert är så ofantligt ofta spelad att det nära nog är ett äventyr att ge sig på den. Visst är det fråga om pomp och ståt, briljans och stora gester. Men det går an att ta fasta på andra sidor i denna musik.
Alexey Botvinov gav oss något annat: en sorts intimitet, skönt dansanta och melodiska passager som gjordes nästan lekfullt. Och första satsens kadens blev närmast inåtvänd, begrundande. Samma hållning i fortsättningen: andra satsens oändligt sköna förstatema blev inte påträngande känslosamt, och i den tredje dominerade lättheten över det pampiga.
Och extranumret: Rachmaninovs mest kända preludium, det i ciss-moll.. Här var det inte fråga om att vräka ut tonkaskader utan att hålla sig till vad som också och kanske snarare står i noterna.
Efter paus följde den andra symfonin, kallad den lillryska, eftersom den i mycket bygger på ukrainska folksånger. Det här är musik som flödar av vackra melodier och som präglas av tonsättarens imponerande hantverksskicklighet. Dessutom spelades det särdeles bra: de duktiga flöjtisterna, Lennart Langers hornsolo t ex. Men: mer än vackra melodier och säkert handlag är det nu inte.
Per Olov Backman