Det finns sinnesstämningar som adresserar min känsla inför jul bättre än andra. Ge mig vispande toner över trummor, trumpetens ensamma letande efter att falla in i refrängen, och tonerna som liksom gråter ut sin längtan, och jag är hemma.
Hemma precis som ikväll, hemma som Linköping alltid kommer vara, och hemma i varje ton och sångtext som Weeping Willows framför här och nu. För ikväll äger Magnus Carlsson med band scenen i Crusellhallen. Och de gör det med sånger om jul, kärlek och det där livet pågår mellan längtan och inlevelsen.
För visst smyger sig julen in där, eller smyger förresten, den dansar till tamburintakter och saxofonkomp i sammetskavaj och fluga, och den sjungs ut i texter som absolut innehåller snöflingor, men lite mindre tomtar och absolut ingen Disney.
Weeping Willows är för kvällen och turnén förstärka med blås och Carolina Wallin Peres på klaviatur och delvis sång. Man blandar just julsånger – från nyligt skivsläpp och äldre artister – med sina allra självklaraste hits. Och man gör det med ett visst mått av iver och entusiasm, men ännu mer vemod och eftertanke.
Man håller sig absolut trogen sitt sound, och ännu mera trogen Magnus Carlssons sång- och rörelsemönster. Ganska självklart blir hitsen – jämte avslutande ”O Holy Night” - konsertens bravurnummer, men de väver fint in mellan julsånger och skapar tillsammans med dem den där helheten, som å ena sidan tar mig en kväll närmare jul, men ännu närmare känslan av det vackra i sorgsenheten som jag så gärna håller fast vid så här års.