Here we go… Linköpings Konsert & Kongress! Det andas inte direkt publiksuccé att festivalen ”Here we go Stångebro!” har fått flytta in i konserthuset. Och dessutom fått göra det en av sommarens finaste kvällar. Känslan av framgång speglar sig inte heller i hur en stor del av den publik som faktiskt kommit väljer att hänga utanför själva Garden snarare än framför scenen. Och att man egentligen bara är där för kvällens huvudakt: Movits!
Maxida Märak, som kvällens inledande akt, levererar vältränad, ömsom kraftfull, ömsom melodisk hiphop som inte ber om ursäkt för sig. Engagemang för same- och kvinnofrågor blandas med arga eller känslofyllt raka texter på svenska. Det är effektivt i ljudbild och ord. Det är texter som vill säga något, utan att bli pretentiösa. Och det är sånger med tydliga takter, som uttrycker kvinnokraft och musikalitet.
Erik Lundin, kvällens andra akt, blandar de snabba orden med trummaskinens taktfasthet och basgångens samplingsljud. Här är orden mer effektiva i hur de låter än vad de vill säga, samtidigt som de faktiskt vill säga något. Erik blandar gärna filmmusik i sina bakgrunder och rappar ord för att deras sammansättning skapar intressanta strofer i sin ljudform mer än sitt sammanhang.
Och så då den totala spelglädjen: Den självklara huvudakten: Movits! Med kavajklädd hiphop, saxofon och trombon bjuder gruppen från Luleå på icke-texter och fantastisk energi. Milsvitt från Norrlandsblues och alldeles nära jazzens intensivitet, men samtidigt i gränslandet till studentorkesterns vilja, fullständigt välter man sig i musik. Det handlar lika mycket om en scennärvaro som de toner som presteras, men det blir på något sätt oemotståndligt i sin existens och vilja. Det finns inga döda punkter och hiphopen, ackompanjemanget, och blåset pågår som en ren självklarhet.
Och någonstans där och för den närvarande publiken blir Here we go Stångebro en succé. Utan att vara på Stångebro och utan att de där åskådarna som faktiskt borde varit där kom hit eller dit.