"Xcom" är en strategisk hit

Jag antar att det inte ska vara så särskilt lätt att rädda världen. Särskilt inte om det handlar om en utomjordisk invasion. Men för den som hänger i och orkar sätta sig in i "Xcom: Enemy unknown" har flera roliga timmar framför sig.

Utvecklarna Firaxis gör vad många andra också verkar göra hösten 2012, sneglar bakåt i tiden och hämtar inspiration från gamla genrer och titlar.

"Xcom" har rötter ända tillbaka till 1994 och senaste spelet kom 2001, då som ett actionspel sett ur tredje person. Snöblandade regn-recensioner då, gjorde nog att Firaxis inte hade en annan tanke än att återgå till seriens kärna - strategispelandet.

När jag först fick spelet i min hand och insåg att recensionsexet var till Playstation 3 blev jag lite skeptisk. Strategi på konsol har i regel aldrig funkat särskilt bra. Men... jag vet faktiskt inte vad Firaxis gjort men det flyter förvånsvärt bra på i menyerna och gränssnittet känns väldigt användarvänligt.

Och det är bra, för "Xcom: Enemy unknown" är på flera sätt ett mycket komplext spel där det alltså kan ta ett tag att lära sig förhållandet mellan de taktiska valen och det mer actionbaserade innehållet.

Jorden är alltså under attack från utomjordingar och det är upp till dig att med din specialstyrka försöka mota dem i grinden. Olika länder världen över skriker hela tiden på hjälp och du får utveckla satellitsystem, kraftverk och nya vapen för att hjälpa till. Varje val är inte uppenbart vad det kommer betyda i slutändan men det ger ändå spelet ett flyt framåt. Det blir väldigt utmanande att försöka lista ut vad varje val kommer att slutligen betyda och de känns viktiga.

När spelet sedan byter ansikte och släpper ner dig för att styra dina trupper på ett mer individuellt plan får "Xcom: Enemy unknown" ytterligare dimensioner. Du tränar upp dina soldater och ger dem order att huka sig bakom murar och bilar eller attackera i formationer mot utomjordingarna. Att få en eller ett par av dina bästa soldater sårade/dödade kan få ödesdigra konsekvenser. Man sitter helt enkelt på spänn hela tiden för att försöka komma på den ultimata anfallsplanen.

Firaxis har tagit ett gammalt koncept, putsat och fejat på det tills det nästan känns perfekt. När känslan "bara en runda till" infinner sig och tiden susar i väg, då är det riktigt bra.