Det är inte målet som är det viktiga, som resan dit. Sliten klyscha, men få saker stämmer bättre in på "Dishonored".
Corvo Attano är kejsarinnans livvakt och ute på ett uppdrag för att söka ett slut på den råttpest som plågar staden Dunwall. Men andra krafter vill ta över styrandet och mördar kejsarinnan och kidnappar hennes dotter framför Corvos ögon, som i sin tur blir beskylld för dådet.
Trots en ganska enkel historia (till en början) känns "Dishonored" som någonting helt nytt. Det går att spåra släktskap i senare tids spel, så som "Assassins Creed", "Batman: Arkham Asylum" och "Bioshock" men också lite äldre som "Thief" och "Half life 2". Inte minst med tanke på att "Half Life 2":s art director, Viktor Antonov, även varit högst ansvarig här och skapat ett härligt misch-masch av viktoriansk industrialism, steam punk och science fiction.
På ytan kan det till en början verkar som ett standard-FPS, i stil med "här är ditt uppdrag, ta dig nu dit och förgör allt i din väg". Men det funkar inte riktigt så. Du kanske inte märker det till en början, men "Dishonored" fullkomligt svämmar över av val över hur du kan slutföra ditt uppdrag. Förutom en hel uppsjö av alternativa vägar att ta sig fram, som trånga gränder och över hustak, kan du också faktiskt klara hela spelet utan att ta kål på en enda fiende. Faktum är att det också premieras, på så vis att de pestsmittade råttorna exempelvis inte kan kalasa på döda kroppar som råkar ligga framme och invånarna i Dunwall kan klara sig lite bättre på egen hand. Men det är helt upp till dig som spelare. "Dishonored" ger dig alltid ett val, även om det inte alltid är självklart. Och det är skönt, det här är inget spel som kommer hålla dig i handen. Samtidigt är det inte orättvist utan uppmuntrar till både upptäckande och experimenterande. Och det är få titlar som gör i dag.