Trots ett färgsprakande paradis målar "Far Cry 3" upp en ganska dyster och grå tavla. Och det är bra!
På ön Rook Island semestrar Jason Brody tillsammans med sina bröder och ett knippe vänner. Ett gäng ungdomar som lever livet, dricker öl, festar och solar. Men så händer något fruktansvärt. På ön residerar även ett gäng människohandlande pirater och hela gänget blir kidnappat. Vid ett flyktförsök blir Jasons ena bror skjuten av psykopatledaren Vaas, och broderna dör i hans armar.
Hela skeendet griper faktiskt tag i mig för det står klart ganska tidigt att utvecklarna Ubisoft lyckats skapa karaktärer som faktiskt känns riktigt levande. Deras blickar rör sig väldigt naturligt och det är som om deras ögon faktiskt tittar på dig genom skärmen och försöker förstå vad du ska göra härnäst.
Efter flykten genom djungelsnår står det klart att Jason måste försöka rädda resten av sina vänner.
Spelet har ingen egentlig koppling till de tidigare två delarna förutom den fria formen av spelande. Hela ön är öppen för upptäcktsfärd och det finns massvis att göra. Det gör också att det blir en smart story. Jason är en vanlig kille, tidigt i spelet säger han för sig själv "I can't do this". Och det stämmer. Att springa in i vanlig "Doom"-stil och skjuta ner allt och alla funkar inte. Du måste upptäcka ön, ta tillvara på dess omgivning och skapa dig bättre och bättre utrustning och ta hjälp av den tillbakatryckta lokalbefolkningen. Först då är du redo att hjälpa dina vänner.
Fienderna är smarta (lite mindre i det svenskutvecklade tvåspelar-läget, men det är okej), miljöerna oerhört vackra och spelet känns spännande hela tiden.