Vissa spel blir skrämmande av andra orsaker än vad utvecklaren egentligen hade tänkt sig. "Silent Hill: Downpour" är en actionblandad skräckhistoria i strikt mening. Men det som får håret att stå på ända är snarare bristen på engagemang från utvecklarna.
Det känns lite trist att en skräckfranchise av rang bara har slarvats bort av moderbolaget Konami. Särskilt när man samtidigt släpper en samling med hitsen som fortfarande visar vart skåpet ska stå (se recension intill).
Precis som Capcoms "Resident Evil"-serie har även "Silent Hill" vandrat vägen bort från sin ursprungliga survival horror-form och blivit allt mer actionorienterade. Och det visar sig inte minst i den del åtta, "Downpour".
Murphy Pendelton är en fängelsekund vars fångtransport kraschar och ett tu tre så befinner han sig i den dimmiga staden Silent Hill. För nykomlingar kan det vara komplicerat att förstå varför staden är full av monster och andra otäckheter. Seriens rika bakgrundshistoria håller delar till förklaringar om varför och hur, vilket så klart kan vara exkluderande, men inget spelet i sig självt ska skyllas för.
Det man däremot kan hålla emot det är hur det faktiskt är konstruerat. Mycket fokus ligger på att använda tillhyggen för att ta sig framåt och överleva. Brädor, brandsläckare och rör, det mesta går att plocka upp för att slå hemskheterna i skallen med. Allting går sönder varefter som och skapar en känsla av panik och planerande. Allt det hade funkat om det bara inte hade varit för kontrollerna som är så fruktansvärt oprecis. Det blir ett evigt knapptryckande och svingande.
Det som retar mig mest är dock att det finns små solglimtar, men de tas inte tillvara på. Otherworld-sekvenserna är bitvis skrämmande bra och spelet försöker att berätta en intressant historia. Allt hindras bara av tekniska problem, spelet stannar upp då och då och att texturer poppar in känns mer som regel än undantag.
Just nu känns det som om "Silent Hill" har gått vilse i den dimma som en gång skrämde så mycket.