- Stämningen, vi måste fixa stämningen!
Så kunde det låta i slutet av 90-talet när jag och mina vänner skulle spela "Resident evil". "Stämningen" innebar att gardinerna skulle dras för så att det blev alldeles mörkt. Först då kunde rätt känsla, den skräckblandade förtjusningen infinna sig.
Men det var då det. Från att ha varit en upplevelse där varje kula räknades i det zombiefyllda gamla huset Spencer mansion, och där du inte visste vad som väntade runt nästa hörn, har serien mer och mer glidit till att vara "vardagsaction". Kan "Resident evil 6" hitta tillbaka till sina gamla rötter?
I bland, när det vill.
Det finns bitar, små skärvor av en gammaldags skräckupplevelse, som får dig att hoppa till, känna paniken komma krypande och snabbt börja räkna på hur mycket ammunition du har kvar i magasinet.
Men mer merparten av del sex består av gigantiska actionscener som avlöser varandra i rask takt. Något som skulle kunna likna en våt dröm som Michael Bay drömt ihop.
Nytt är att spelet är uppdelat över fyra kaptiel, varje klockar in på runt sju timmar och på så vis får man åtminstone en matig och lång upplevelse. Och säga vad man vill men det stannar åtminstone aldrig upp. "Resident evil 6" driver sin actiontes ända in i kaklet. Men för mig, som hade hoppats på en återgång till trängre miljöer och en mer klaustrofobisk känsla, inte minst efter lillebrorstiteln "Resident Evil 3D: Revelations" till 3DS som fångade precis det, blir lite besviken.
Tro mig, det är ett bra spel. Det bygger vidare på del fyra och fem och gör det på många sätt också mycket bättre. Det är bara inte riktigt det som jag önskade mig.