Det är inte särskilt svårt för mig att drömma mig tillbaka till början av 2000-talet. Samtidigt är det en hel evighet om man tittar på vad som har hänt i världen sedan dess. Smartphones var inte ens ett begrepp, World trade center stod stadigt i New York och delfinaler i svenska melodifestivalen var endast en våt dröm i Christer Björkmans sinne.
Men där satt jag, lyckligt ovetande om rasande tvillingtorn och krig mot terror i mina föräldrars källare, och klickade bort min fritid. År 2000 var "Diablo 2" på de flesta spelares näthinnor och vi hade bara målet att besegra helvetes virtuella demoner framför oss.
Det har gått tolv år sedan dess och tio sedan amerikanska spelutvecklarna Blizzard annonserade ut att del tre var på gång.
Har det varit värt väntan? Ja. Har serien förändrats så mycket på den tiden? Njae...
Svåra val hela tiden
Kort: "Diablo" är ett actionorienterat rollspel som styrs med musen. Klicka på skärmen och din karaktär rör sig dit du klickade. Klicka på ett monster och din karaktär utför en attack.
Monstret kan, när det är besegrat, ofta tappa guld, rustningar, vapen eller andra hjälpmedel som du som spelare kan plocka upp och samla på. Varje vapen har ett antal slumpmässigt utvalda parametrar, stats, som antingen förbättrar eller försämrar din karaktär inom ett givet antal kategorier såsom styrka, attackkraft eller snabbhet. För en utomstående kan det verka enkelt. För spelaren är det hela tiden en fråga om svåra val och avvägningar.
Bara att applådera
Serien har varit sin form trogen sedan del ett kom ut 1996. Del två populariserade den, introducerade ett mer robust onlinesystem där man kunde spela med eller mot sina vänner på ett lättillgängligt sätt.
Och nu, del tre.
Faktum är att mina första skakiga timmar är som ett besök hos mormor. Som hemma fast annorlunda. Känslan av att "det här har jag sett" eller "det här har jag gjort förut" infinner sig nästan direkt.
Jag slänger genast igång "Diablo 2" för att jämföra. Men nej... del två har faktiskt åldrats och är kanske bara sett genom en nostalgisk dimma.
Skillnaderna är tydliga och det faktum att Blizzard lyckats fånga en känsla och essens för att sedan stoppa det i en alldeles egen kostym är bara att applådera. De sämre bitarna är nedtonade, det som fick mig att fastna för tio-tolv år sedan är förstärkta. Blizzard bjuder på en sanslös jakt på nya föremål, magi och en aldrig sinande ström av monster.
Skräddarsy karaktären
Systemet att hantera dina magiska förmågor har fått ett rejält lyft. I tidigare spel fick du ett träd med olika förmågor där du distribuerade poäng efter varje gång du levlat upp din karaktär. En inslagen väg betydde att du inte senare kunde ångra dig, alternativt slänga in nya poäng på något du ansett dig missat men på så vis kanske inte nå de högre förmågornas nivåer. Allt det där har Blizzard kastat ut genom fönstret och ger dig ett set med fasta förmågor som låses upp allt eftersom du når längre in i spelet. I del tre kan spelaren i stället byta fritt och på så sätt skräddarsy sin karaktär.
Hängiven perfektion
"Diablo 3" börjar på en lättare svårighetsgrad och tanken är, precis som tidigare, att spela igenom äventyret för att sedan återvända och köra på en svårare nivå. Det innebär förutom starkare fiender också chansen till bättre belöningar. Att dessutom kunna spela tillsammans, med vänner eller okända spelare, sälja och köpa utrustning i det inbyggda auktionssystemet eller spela på hardcore, ett läge där din spelkaraktär endast har ett liv och försvinner om du skulle dö, ger ett stort mervärde. Det är lättbegripligt för nybörjaren men erbjuder ett stort djup för den mer avancerade spelaren.
Det kanske låter konstigt att ge ett fullt betyg till någonting som bara tar vid där det förra slutade. Men Blizzards arbete bygger på perfektionism och hängivenhet. Det är de där tio åren ett tecken på. Ett trasigt spel är dåligt för evigt. Ett försenat spel har chansen att bli bra. Och bra, det är precis vad "Diablo 3" är.