Det kanske är att spela på människors känslor men jag gillar verkligen konceptet av att gamla spel, med lite ny puts och fernissa, släpps i behändiga samlingar.
"Silent Hill: HD Collection" är inget undantag. Men det är inte det som är intressant egentligen. Samlingen som innehåller "Silent Hill 2" och "Silent Hill 3" pekar på ett par andra punkter. Dels att spel som genre kommit väldigt långt på de tio år som gått sedan de båda titlarna såg dagens ljus. Dels att utan ett bra koncept och en bra story att falla tillbaka på blir det mest pannkaka. Samlingen plågas av dåtiden, med rätt knepiga kontroller och, trots uppfräschad grafik, vissa tekniska problem. Och det är förlåtligt, för det var så då.
Men när det kommer till att berätta en historia som faktiskt kan både gripa tag, skaka om och skrämma upp, då slår de båda spelen, främst del två, sina moderna motsvarigheter på fingrarna.
"Silent Hill 2" följer James Sunderland i jakten på sin fru. Hon dog för tre år sedan men helt plötsligt dyker nyskrivna brev från henne upp. Spåren leder till staden Silent Hill. Staden existerar, som människan på flera plan. Fysiskt, i tanken och i drömmar och du färdas genom alla nivåer. James möter andra människor i liknande situationer men också sina värsta farhågor och mardrömmar. Skräck blandas upp med både medkänsla och sorg. I del tre träffar vi Heather, som under en shoppingtur märker hur världen helt plötsligt blir tyst runt om kring henne och förvandlas, full med groteska monster.
Res tillbaka tio år, kanske hittar du något du gillar. Kanske något som skrämmer dig.