Jag var nog inte den enda som höjde på ögonbrynen när Nintendo visade upp 3DS lillebror 2DS. Vad fyller den här produkten för syfte? Vem är den till för? Hur tänker de egentligen på högkvarteret i Kyoto?
Förmodligen helt rätt, får jag väl erkänna, när jag nu tillbringat tid med konsolen.
Nintendo 2DS går enkelt att beskriva som en 3DS men utan möjligheten att kunna spela spelen i 3D. Men egentligen är det mer än så. Förutom det uppenbara som den nya designen (mer om det om en stund) så finns det en bra tanke bakom. Barnfamiljer. Att titta på sådana 3D-bilder som 2DS storebror producerar är inte lämpliga för barn under sex år. Och helt ärligt har 3D-aspekten mer och mer glidit i skymundan, även om jag personligen är ett stort fan av det.
Designen är lite mer stadig och robust om än lite... kantig. Konsolen går inte att fälla ihop, vilket jag tycker är synd men båda aspekterna spelar mindre roll för en sexåring. Och priset är mer tilltalande för mamma/pappa då den kostar runt 1 000 kronor mindre än en 3DS XL.
Så varför inte Nintendo? Jag förstår att 30-åriga jag inte är målgruppen men hade jag haft barn hade jag gärna satt en 2DS i händerna på dem.
I övrigt ärver den alla 3DS styrkor och brister. Skärmen kunde vara lite skarpare och multitouch hade inte varit fy skam, men det är en väldigt kompetent liten spelmaskin med ett redan stort bibliotek. Alla gamla 3DS och DS-spel fungerar nämligen.