"Borderlands 1" kom lite från ingenstans. Åtminstone för mig. Men jag tog det till mitt hjärta och sprang igenom planeten Pandoras vidsträckta ökenlandskap och besökta alla nedslitna städer, fuktiga grottor och hillbilly-krypin. Allt i jakten på bättre vapen och bättre utrustning. Det var lite opolerat, inte minst efter ett par tilläggspaket som lämnade mig rätt så besviken, men "Borderlands" var ändå någonting nytt och fräscht. Så vad gör man som utvecklare när man fått en smygarhit och vill göra en uppföljare?
Putsar, putsar och åter putsar på konceptet. Entré, "Borderlands 2". Attraktionskraften ligger just i all den utrustning och vapen som trillar av fienden. Tänk "Diablo" möter "Call of duty". Någonstans i reklamen utlovas det "a bazillion guns" och jag tror att det stämmer. Varje vapen har ett gäng rollspelsliknande karaktärsdrag och delas in i olika typer av kategorier. Dels tillverkare, dels vilken skada de gör. Några gör bara "vanlig" skada medan andra slänger med elektricitet, syra eller eld i leken. Det är lite julafton varje gång varje gång man öppnar en låda eller tar någon av daga och ett nytt vapen trillar ut.
Någonstans i bakgrunden rör sig också en historia, men den biter sig inte riktigt fast. Att rädda planeten Pandora, visst, det funkar och utvecklarna Gearbox försöker ändå bygga någonting som ska tyda på ett större universum. Vad som i stället får mig att skratta högt är den råa humor och de helt utflippade karaktärerna som befolkar världen. En trettonårig psykopattjej med tendens att spränga allt som kommer i hennes väg eller den sorgliga roboten Claptrap som hela tiden spelar upp sitt ego. Det är lite Ricky Gervais/Stephen Merchant/Louis CK-känsla över det hela och jag suger i mig varje dialogbit.
Tillsammans med det faktum att det också går att spela med upp till tre andra kompisar samtidigt gör att "Borderlands 2" är både ambitiösare, större och mer levande än mycket annat som du kan spela just nu.