Efter tre spel i huvudserien och ett par avknoppningar till bärbara konsoler börjar Sonys "God of War"-serie likna en läskig hydra. Ni vet varelsen där ett avhugget huvud resulterar i två nya, exakta, kopior. För när det nu är dags för “God of War: Ascension”, del fyra om spartanen Kratos, känns det mesta igen.
Jag har spelat alla de tidigare delarna och har blivit helt golvad av de gigantiska scenerna, tappat hakan vid strider med titaner och blivit hänförd av de stora grekiska gudarna från Olympos. Men för varje nytt spel har jag önskat att någonting ska skaka om formulan.
Utvecklarstudion Santa Monica kan nämligen sitt “God of War" och "Ascension" går inte långt utanför den utstakade vägen. Det är stilsäkert, vackert och imponerande på alla sätt och vis. Det sjunger om grafiken och de stora striderna är en koordinerad balettföreställning.
Manuset försöker ta en vända med Kratos döda familj och vad som gör honom till en one man army som ska kväsa varenda demon, gud och annat väsen i den grekiska mytologin. Men det blir aldrig riktigt intressant. Mellansekvenserna känns korta och ger inget kött på benen. Kratos skriker som vanligt ut varenda bit dialog och är enformigt endimensionell. Kanske blir det inte bättre när man enbart har temat "hämnd" att gå på?
Storybitarna blir små transportsträckor mellan de stora actionscenerna – som om vi var otåliga barn som måste moffa i oss allt i godispåsen på samma gång. Det var gott första gången, men nu är vi vid den fjärde påsen och min mage börjar bli full.
Med det sagt,"Acension" gör det som det är bäst på, häftiga set pieces, effektsökeri och quicktime-events. Har du aldrig spelat "God of War" tidigare – ge del fyra en chans. Men förvänta dig inte någonting annat om du plockar upp resterande delar.