49:e gången för Västerviks visfestival – det är bara att lyfta på hatten. Nästa år får arrangörerna, ja hela stan, ställa till med 50-årskalas. Det gör man så gärna så.
Men som Mikael Wiehe sa i fredags: "Visst märks det att någon fattas. Någon som håller reda på artisterna. Som styr och ställer med stort och smått. Som har överblick. Ett stort kontaktnät. God smak. Hansi är saknad".
Hedras den som hedras bör. Hansi Schwarz, visgeneralen, creddas även i år av artisterna för sitt outtröttliga slit med sin skapelse. Frågan för dagen i Västervik är förstås om festivalen kommer att överleva utan honom.
Ska man döma efter den minienkät Corren gjorde bland artister, basister och turister så är det lugnt. Västervik är och förblir visstaden länge än. Gott så.
För det är ju något alldeles särskilt med Västervik. När himlen mörknar och väggfacklorna i Stegeholms slottsruin tänds. Det är då musiken kan förvandlas från bra till magisk. Listan på magiska ögonblick blir lång även om den begränsas till 2000-talet. Här är mina fem bästa
Olle Adolphson med fredshymnen ”Nu kommer kvällen”, Staffan Hellstrand med sin fina ”Fanfar”, Helen Sjöholm i Björn & Bennys ”Du måste finnas”. Ainbusk med mer Björn & Benny, Cajsa Stina Åkerström i pappa Freds ”Jag ger dig din morgon”. Tårframkallande sånger.
Jag glömmer aldrig när Pernilla Andersson tolkade Pluras finfina ”Huvudet högt”. Musik som fick mig att glömma hur ryggen skriker efter alla timmar på låga träbänkar utan ryggstöd och en nattfukt som jobbar sig innanför understället.
Man kan bara förlora och hålla huvudet högt. Är det inte det vad ord och musik i Västervik handlar om? 100 procent ärlighet, annars kan det kvitta.
Om nu Sophie Zelmani ägde torsdagskvällen var det sångerskan och låtskrivaren Ebba Forsberg som överraskade mest kvällen därpå.
Ebba höll sig till texter tolkade till svenska av Mikael Wiehe. Låtar av Tom Waits, Leonard Cohen och Bob Dylan. Publikens sorl dämpades efter hand, det var fascinerande att följa hur Forsbergs passionerade tolkningar träffade helt rätt. Dylanballaden ”To make you feel my love” var en av topparna. Cohens ”Sisters of mercy” var ren och skär musikmagi. Då kom tårarna.
Tre lyhörda musiker, Richard Krantz, gitarr, Olof Domeij, bas och trummisen Andreas Dahlbäck gav sångerna en luftig och fräsch inramning och publiken kallade in kvartetten för flera extranummer.
Mikael Wiehe, still going strong, full av kamplust. Alltid spännande att höra. Finaste stunden denna kväll kom i extranumret, Pete Seegers ”This land is your land”, översatt till ”Det här är ditt land”. En sång som tillägnades Sverigedemokraterna och som rev ned applåder.
En sak bara, det var för mycket strul med ljudet bägge kvällarna. Både på scenen och ute bland publiken. Det måste bara funka, allt annat är att slå undan benen för dem som i månader laddat för sin festivalmedverkan. Och för publiken, som står för fiolerna.