Ett stort antal markerade kulörer utgjorde i sig aktörer i ett delikat (sam)spel.
Han har fortsatt på den inslagna vägen. Det som tillkommit är sömnad/broderier av Rebecka Eriksson. Deras samarbete skänker verken ett nytt och spännande uttryck. Bates bråkar med sina dukar; skär i dem, pepprar dem med luftpistolkulor, dränker vissa partier i fernissa, behandlar dem både som värdiga motståndare och uppskattade partners.
Rebecka syr sen ihop revor och "sår" och låter läkningsprocessen gå vidare genom att förstärka känslan av spirande vegetation med att framkalla en känsla av att växandet sker i nuet, mitt framför betraktarens ögon. Livskraftiga knoppar av cerisefärgat garn är hundraprocentigt inriktade på att växa sig allt starkare, allt vackrare.
Att Bates arbetar så fysiskt med dukarna, att han använder ett otal färger i samma verk, får den effekten att man kan upptäcka många bilder i bilden. Ju närmare en målning man går, ju mer framträder dess "inre värld". Bilden ter sig också mer komplex. Och det där som man initialt kan uppfatta som slösande frodigt, får sin bekräftelse. Det vackra och det på sitt sätt råa och lite grova förenas i samklang och välvilja. Kombinationen av skönhet och styrka firar ofta triumfer. Så också hos Bates och Eriksson.