Från mitten av åttiotalet till 2016 utgjorde Nationalgalleriet i Gamla Stan i Stockholm ett vattenhål, med en lång rad bemärkta utställare. Det startades av bland andra Ulf Lundkvist, Jordi Arkö och Leif Elggren och drevs under alla år på strikt ideell basis. I Passagens utställningshall 3 visar en delegation "nationalgallerister" arbeten där mycket av den ursprungliga andan finns med.
Det är en innehållsrik, spännande och vital utställning där konstnärernas ambitioner och förmågor kommer i dagen. Vågade inslag hör till, som Kent-Gunnar Anderssons "Rymdgurkor". Dessa modifierade leksaker kan kopplas till varandra på ett ekivokt sätt och kan säkert provocera en eller annan. Samma sak gäller Ulf Rahmbergs diptyk "Big Bang", som i ena målningen skildrar diverse vedermödor i Paradiset och i den andra visioner av människans härjningar, effekter av olycksaliga vinstintressen och annat.
Hasse Lindroth visar, om inte en ny, så säkert för många obekant sida. Tillsammans med fotografier av andra konstnärers verk, har han med hjälp av små dockor iscensatt sammanhang/ögonblick som sätter ursprungsbilderna i en ny och helt annorlunda dager. Dessutom har han med fyra mästerliga torrnålar, av den sort som gjort hans namn känt.
Edvard Derkert presenterar en vacker, något vemodig, bitvis lite hotfull men också hoppfull konstfilm, beledsagad av gammal tysk schlagermusik. Olika skeenden och sensationer har fått träda in istället för en urskiljbar handling. Göran Josephzohns modell av det förutvarande galleriet demonstrerar hur hans genre, förutom rent konstnärliga kvalitéer, kan tillhandahålla en dokumentär angelägenhetsgrad.