Galleri Vättern, Motala
Visas till och med 30 oktober
Med sin långa tradition och sina idoga utövare har djur- och naturmåleriet ofrånkomligen en plats i konstsammanhangen världen över. Vanligtvis kan man dock vänta sig en lägre konsthaltig attraktion hos de verk som produceras inom genren. Siktet är ofta inställt på ett minutiöst avbildande, vilket går ut över experimentlusta och konstnärliga landvinningar. I Sverige är toppen rätt smal. Kanske innehåller den bara något dussin konstnärer. Men inom den gruppen är den tekniska skickligheten påfallande. En annan utmärkande omständighet är att man inte faller för frestelsen (olaten) att försköna och romantisera.
Gunnar Tryggmo bör anses tillhöra toppskiktet. Hans handlag är resolut och avgjort skickligt. Han pådyvlar inte sina modeller egenskaper eller uttryck som de inte har. Däremot har han en förmåga att visa dem i ögonblick när de är som ståtligast eller när ljuset verkligen gjuter liv i pälsar eller fjäderskrudar. Han fångar också en del av dem i situationer som åskådliggör deras karaktär, som till exempel när en korp intar en pose som låter oss ana sambanden mellan dess fysiska kropp och dess sägenomspunna väsen.
I Tryggmos bilder förekommer en del abstraktionstänkande. Småfåglar framträder i vissa bilder på ett sätt som gör att det känns som om det skulle gå att greppa om dem. De kan beledsagas av en liten kvist eller en bit av ett tovigt rede. I övrigt ingår det något enfärgat fält som inte på minsta vis associerar till djurvärlden. Ett sånt grepp kan i värsta fall framstå som banalt. Men i Tryggmos fall förstärker det bilden av en fågel eller ett fyrfotadjur.