Unga konstnärer kan relativt snabbt göra markanta framsteg. I Adrian Petterssons konst framträder nu ett säkrare handlag och en utökad, motivrelaterad intressesfär. Att han är duktig på att hantera sprayburkar drar han nytta av i sin bildkonst, exempelvis när han lägger dimstråk över en skogstjärn.
Ibland visar han en något respektlös inställning till måleritekniken, möjligen för att han vill undvika att framstå som petig. Det lite ruffiga som uppträder här och där bidrar till stämningen i bilderna, vilket indikerar att det är ett medvetet grepp.
Här och där kan jag se influenser från andra konstnärer; Hopper, Edetun, Janne Davidsson. Den typen av dialog bär inte sällan framåt. Och den konstnär som inte låter sig påverkas av andra, existerar inte. Adrians måleri är kraftfullt och suggestivt, även de relativt små glasmålningarna med sina annorlunda skuggeffekter.
Mattias Frogemar har under sina tjugo år som konstnär aldrig framhävt sin egen person. Men med tanke på vad han presterar, inte minst tekniskt, borde det finns förutsättningar för en successivt ökande uppmärksamhet.
I tidigare utställningar har han redovisat en förkärlek för Commedia del’ Arte-figurer. Så är det fortfarande. Den speciella aura som vidlåder gycklare och kringresande artister, tar stor plats i hans konst. Det verkar vara någonting med den melankoli man kan ana hos dem, som tilltalar honom. Förmågan att knyta samman stämningslägen från flydda tider med nutida attribut och föreställningar, är också ett utmärkande drag.
Det som allt eftersom har tillkommit är att djur, vilda såväl som tama, får spela betydande eller till och med avgörande roller i kompositionerna. Det är bra. De tillför något som helheten mår bra av; en mer påtaglig känsla av outgrundlighet.
Julius Nord vrider och vänder på frågan om vilken plats han tar/kan ta i tillvaron. Vilket utrymme som erbjuds. Hur det ser ut. Vilken djupare betydelse har de vardagsföremål han omger sig med?
Hans målningar är ofta ganska sparsmakade, färgskalan nedtonad. Men här och där blixtrar det till. I några bilder har han inslag av collage. Nogsamt värderade. De ökar på ett distinkt sätt spännvidden hos uttrycken.
I målningen ”Vardagsrummet” är det just collage-delen som tilldrar sig det primära intresset. På en dataskärm flödar färgerna och visar ett intressant scenario. Det som finns runt omkring är i stort sett bara markerat med konturer. Skärmens aldrig sinande möjligheter har blivit tillvarons essens.
Det här är ett måleri som inte utan vidare delar med sig av sina mest angelägna formuleringar. Variationen är tilltalande. Den generella jämnheten likaså.