Visas till 7 augusti
Under flera år har Vibeke Mathiesen riktat in sina objektiv mot frigående kor. Det hon visar är de tidlösa betingelser som dessa kära kreatur lever under i hagar och på klövervallar. Och att de, ganska snart efter "kosläppet", ser ut att ha blivit förtrogna med den gröna världen. En och annan kan inte undertrycka sin nyfikenhet och slinker in på nån spännande, mer eller mindre igenvuxen stig, men är snart tillbaka bland de andra igen. Kor är sociala varelser.
En självpåtagen uppgift som att fotografera kor i svenska beteshagar, skulle lätt kunna kantra över mot det dokumentära. Men det är inte det Vibeke söker. Till exempel visar hon hur kvällssolen skänker en mörkt gyllene lyster åt de magnifikt rödbruna färgtonerna. Det lugna idisslandet i kombination med ett slags inåtvänt reflekterande hos de här djuren, kan skapa ett lugn även hos den som iakttar dem, om det så sker via ett foto.
Men framförallt skildras kornas lycka över att få spatsera runt i naturen efter sina egna infall, eller dit slumpen för dem. Bildsviten får mig att tänka på de "industrialiserade" mjölkproducenter som aldrig får komma ut på grönbete. Av Mathiesens bilder framgår det tydligt att kor vill uppleva de naturens fröjder som står till buds och vidmakthålla sin förtrogenhet med landskapet.
Den blå skymningen, viktlösa dimstråk som hänger över de sena sommarkvällarnas hagar och ängar, harmonierar med kornas rofyllda inställning till utomhuslivet, till sommarlovet.