Måleri, objekt
Linköpings stadsbibliotek
Pågår till 25 september
Målerigenrens famn är djup och vid, sträcker sig från pol till pol, från Marianergravens djup, upp genom stratosfären mot de mest skiftande höjder. Ur ett "horisontellt" perspektiv befinner sig Björn Bengtson i närheten av den ena polen. Här finns ingenting av petighet eller strävan efter teknisk exakthet.
Men det han åstadkommer bottnar heller inte i ett impulsivt måleri. Det är idébaserat och uttänkt, men liksom grovt tillyxat, alltifrån de hemsnickrade ramarna till färgpåläggningen. Han är inte ute efter finess eller inställsamma färgarrangemang. Troligen är det så att han i ovanligt liten grad arbetar för en tänkt publik, kanske inte ens särskilt mycket för sin egen del, utan för måleriet och dess latenta och mer kärva uttrycksmöjligheter.
Inga vidöppna dörrar står till buds. Inget serveras på silverfat. Men det finns gott om mysterier, generöst med tolkningsmöjligheter, frågetecken snarare än frågeställningar. Här ställs det krav på den som vill ta del och tränga djupare in i Bengtsons bildvärld, som säkert kan förefalla undflyende. Och just det är förstås spännande. Den som vill få utdelning på sitt konstengagemang, måste inte bara acceptera utmaningar, utan se fram emot dem.
Avsaknaden av finish och det till synes lite valhänta hantverket är ett medvetet drag för att framhäva det egensinniga och lätt anarkistiska hos uttrycken. Men det resoluta och vågade i måleriprocessen har också skapat en grogrund för en skör skönhet. Den bidrar till att tvinga fram den omtumlande spännvidden hos utställningen i stort, som gör att både den och varje enskilt verk växer till sig allt eftersom. Fast insikten om att det råa och det sköna faktiskt kan gå hand i hand, är ändå bara ett steg på vägen. Uttryckspotentialen gäckar oavbrutet.