Om en sån situation uppfattas som splittrande, kan den ha en negativ inverkan på skapelseprocesserna. I Carolines fall verkar det dock inte alls förhålla sig så. Hon visar upp en generös, lustfylld bredd, i såväl uttryck som tekniker. Hon inspirerar eleverna på Lunnevad och låter sig nog på vissa sätt inspireras av dem.
Det verkar som om hon vill ta ett vittfamnande grepp om hela tillvaron, dels den hon ser med egna ögon och dels en som på olika sätt kan tänkas relatera till den. Ofta handlar det om speciella situationer och ögonblick, som om den som skildras har drömt sig bort och fångas i exakt den millisekund som hen är på väg tillbaka in genom verklighetens port.
I fyra monotypier som grundar sig på en fotoförlaga, har Venus från Milo äntligen fått tillbaks sina armar. Det firar gudinnan genom att skapa en positiv och skön dynamik i den atmosfär som omger henne. Just i den här typen av monotypier, där Caroline på ett måleriskt vis har tillfört färger som gillar varann, når hon extra långt.
Rena abstraktioner i form av målningar på plexiglas har ett avvägt formspråk och en balanserad kraft som känns tilltalande. I ett antal svartvita monotypier är kraften av ett mer ödesmättat och poetiskt slag. Där figurerar ofta kvinnor som verkar ha funnit en konstruktiv samvaro i varandras sällskap.