Målningar och skulptur
Passagen Linköpings konsthall
Pågår till 27 november
Oväntade möten kan bli intressanta eller tråkiga – eller någonstans i ett diffust mitt emellan. De båda konstnärerna Öhrnell och Stampes har inte träffats förut, känner inte varandra. Men nu har deras konst sammanförts i Passagen. Ett oväntat möte som ger ett spännande resultat.
Spänningsläget är inte för högt så att proppskåpet flyger i luften. Inte för lågt heller. Det är tillräckligt för att konsthallen ska laddas med energifält. Överraskningar kommer mer som krypströmmar än som uppenbara gnistfält.
I förstone ser utställningen elegant välstämd och koordinerad ut till rytm, färg och form. Men ju längre man går runt och tittar, så blir likheter och olikheter synliggjorda. Friktionsytor finns och man kan lätt föreställa sig att konstverken nattetid inleder heta diskussioner med varandra.
Arkitektoniska element i Peter Öhrnells stora expressiva målningar kan svara mot de geometriska formspråken i Björn Stampes skulpturer. Även rinnande former i måleriet kan återkomma som stramt redigerade fingerformer i objektreliefer och grafiska blad.
Men där tar skillnader vid. Björn Stampes konst verkar mer konceptuell även om de fysiska manifestationerna är påtagliga. Låt oss till exempel granska några rejält förstorade lastpallar. Men det är inga lastpallar. Varken till format eller material – de är gjorda av glasfiberarmerad epoxi. Effekten skulle kunna liknas med Magrittes listiga sats ”Det här är inte en pipa” (utan en målning av en pipa).
Ingenting är vad det ser ut att vara. Inte bara som skoj, utan som en subjektiv och medveten forskningsresa i konstfältens alla gränsområden av material och idéer.
Även Peter Öhrnell undersöker och tänjer gränserna mellan abstrakt, närmast vild expressionism och den strukturerade ordningen av färger, former och linjer. Bäst blir det när han lyckas hålla båda kraftfälten lika starka och dominanta. Ibland kan en viss grötig kökkenmödding ta överhanden i stället för att låta de mera klara, rena färgytorna bilda motvikt. Han imponerar med sitt höga risktagande i färgutspelen som han ofta behärskar suveränt.
Ja, det är tveklöst en utställning som både är lätt att glida in i och bjuder på en hög uppmärksamhetsfaktor av tanke och filosofi. Den är elegant och dramaturgiskt iscensatt i rum där konstverken får luft att andas och börja tilltala oss betraktare. En utställning med hög konstnärlig densitet.