Pågår till 25/10
Konstnärer har i alla tider samtalat med och förhållit sig till tidigare generationers konstnärskap. Nu gör de det igen. Det har gått tre år sedan museet bjöd in konstnärsföreningen ALKA i samband med City Art Link. I år är det 27 konstnärer som väljer ut verk i konstavdelningen för egna kommentarer och gestaltningar. Ett intressant grepp som skärper uppmärksamheten för besökare.
Det blir något av ett spanande och ivrigt sökande när man går runt i de olika rummen. Vem? Var? Hur? De flesta har valt att förhålla sig väldigt fritt till de historiska verken. Aldrig underdånigt, sällan utslätat, inte så ofta kritiskt, ibland humoristiskt.
Själva utställningstiteln är ju sällsynt välfunnen. Den är förstås hämtad ur scenen med Robert De Niro som upprepar den med olika betoningar framför badrumsspegeln i filmen ”Taxi Driver” från 1976. Och det är klart, på samma sätt frågar sig dagens konstnärer om de äldre verken pratar med dem eller förblir stumma. Och vi med dem.
Vissa upplevelser dröjer sig kvar längre än andra. Tomas Ekströms snilleblixt med att ställa in ett egenhändigt byggt vitt ensilage med påklistrade enhörningar är ju helt enkelt lysande. Krouthéns och prins Eugéns halmstackar får ett motstånd som heter duga. Samspelet med Zorns kvinnofigur och Inga Hillgrens yppigt liggande bronskvinna i blickfältet ger likaså ett slående underlag för diskussioner om natur, skönhetsideal och normbildningar.
Riktigt fräckt och nästan surrealistiskt men kritiskt smart är Jennifer Spångeruds två små objekt med titeln ”Djävulen finns i detaljerna”, där kroppens mera intima delar får sig en utmanande skärskådning. Ett visst släktskap finns också hos Stina Opitz uthängda ben och fötter med spretig, näsförsedd stortå som refererar till Cranachs berömda gravyr om Adam och skälmska Evas tå i paradiset.
Många, för att inte säga det flesta, har arbetat med bilder i olika tekniker. Olle Schmidt och Cecilia Uhlin har gjort två helt olika och djärva tolkningar av Kristus som smärtoman. Jimmy Gustavsson har gjort en fin liten målning som hommage till målarbrodern Inge Schiöler. Caroline Färnström har i trapphuset satt en ny infallsvinkel på Östmars bildäck med sin breda badringar som utrusning för livräddare. Kul idé.
Glöm inte heller att se Björn Svensks fyndigt enkla lilla träfigur som lyssnar till lämningarna från den 5000 år gamla båtyxegraven en trappa ner.
Exemplen kan mångfaldigas ur den kreativa variationsrikedom som konstnärerna åstadkommit med sina nya verk i samtal med de äldre samlingarna. De är faktiskt befriande att se vilken individuell särart som alla uppvisar i en tid då friheten ständigt hotas av likriktningar och mainstream. Konsten låter sig inte så lätt fösas in fållorna – även om det mörknar i hörnen.