Visas till 30 augusti
Kyrkorum som funnits i sekler kan inte förväntas att utan vidare härbärgera nutida konstnärliga uttryck. Inte om man eftersträvar någon form av samstämmighet mellan konsten och lokalens anda och atmosfär. I en domkyrka måste den konst som exponeras förunnas en acceptans av den omgivande miljön. När det sker kan två av de mest betydande strömningarna i en människas liv mötas och utveckla en fruktbar dialog.
Religioner kan ha nytta av konsten och vice versa. Båda företeelserna har ett djupt intresse av det som kan tänkas existera bortom verkligheten.
Genom åren har många vänt och vridit på intentionerna bakom Bertil Almlöfs måleri. Åtskilliga konstnärer ägnar sig åt att reducera respektive förstärka. Men det är inte så många som, med sikte på att bibehålla en föreställande bild, reducerar så drastiskt och i motsvarande grad förstärker, som Almlöf.
Jag antar att han skalar bort det som inte är absolut nödvändigt för att genomföra sina kompositioner, eftersom han vill blottlägga något grundläggande, kanske jungfruligt hos landskapen; deras själ om man så vill. Sen understryker han det väsentliga genom att bland annat skruva upp färgintensiteten. Resultaten blir landskap och målningar som lyser inifrån, med ett ljus som bekräftas av betraktarens öga.
De här sju målningarna bestrider inte kyrkorummets auktoritet. Domkyrkans interiör och atmosfär opponerar inte mot den åttiosexårige konstnärens både inåt- och utåtagerande betraktelser.
Allt uppenbaras inte för människan inom kyrkans väggar. Allt uppenbaras inte i Almlöfs målningar. Men hos dem finns ett drag av sakral mystik. Se till exempel på den blåsvarta målningen "Du går icke ensam". Månen, eller om det rent av är aftonstjärnan, lyser på en sten som sedan urminnes tider skjutit upp en bit från stranden till ett oändligt hav. Där knyts ett band mellan jorden och det kosmiska.