Måleri
Saab Art Gallery i Linköping
Visas till 29 januari
Då och då träffar man på konstnärer som valt att skildra markvegetation, frodig växtlighet etcetera. För det mesta förekommer såna ambitioner tillsammans med olika återgivningar av landskap. Vanligast är det att det handlar om avbildningar som ligger nära det reella synintrycket.
Stefan Lindqvists målningar är mer komplexa än så, även om de initialt kan förefalla ganska enkelt komponerade, med upprepningar i bildspråket och med en radikalt återhållen färgskala. I hans fall rymmer bildskapandet inslag av förandligande, både av landskapen i sig och av bladverk, tuvor, torra stänglar och annat. Det mångbottnade består bland annat i att kombinationen av verklighetsanknutet landskap och ett själsligt dito gör bilderna både högst personliga och samtidigt allmängiltiga.
Det händer att jag använder uttrycket ”tidlös”. När det gäller Lindqvists bilder är det ovanligt relevant. Jag får på en och samma gång känslan av ”alla gryningars moder” och av postapokalyptiska landskap som kommit långt i återerövrandet av sin rättmätiga skönhet.
Ljusframställningen är inte heller av något ordinärt slag. Ljuskaskader och intensivt ljusflödande himlar tillåts ta stor plats. Men även om ljuspådragen här och där ser ut att utmana landskapen, rör det sig alltid om ett vänligt ljus, vars intentioner inte kan vara andra än att samspela med den växtlighet det lägrat sig över. Allt samverkar till en känsla av jungfrulighet och oavbruten pånyttfödelse.
