Visas till 15 oktober
En och annan konstnär väver in privata omständigheter i sina verk. I en serie bilder skildrar den här fotografen en sorts resa, en dramatisk period i familjens historia. För några år sen fick hennes far en allvarlig hjärtinfarkt. Det förändrade hela tillvaron för Martina och hennes närmaste.
Den svit hon visar nu är som en kärleksförklaring till en älskad far. Man får se honom i olika situationer, som när han ligger fjättrad vid en uppsättning slangar och trött söker med blicken efter något annat än arsenalen av livsuppehållande apparatur. En bild visar när han precis kommit hem från sjukhuset. Begrundande och allvarlig sitter han på sängkanten, ser ut att önska att tillfrisknandet skulle accelerera. Men bara någon vecka senare tågar han med bar överkropp och bestämda steg ut i ett fält med gräs och blommor. Då är han stark nog att njuta av det sjönära läget på Gräskö. Och på klädsstrecket rör sig de nytvättade lakanen som de alltid gjort.
Martina Holmberg producerar samtidigt – i en och samma bild – dokumentär- och konstfoto. Hon har uppenbarligen lätt för att hitta den balans som gör att båda genrerna samsas inom samma ram. Att döden inte behöver vara visuellt avskräckande symboliseras av en duva, som efter utslocknandet är minst lika vacker som den var i livet. En tät skogsbarriär är framställd i svartvitt. Den ser svårforcerad ut, men ljuset som lockar på andra sidan ingjuter hopp.
