Visas till 9 oktober
En sparsmakad och vad gäller den rent fysiska volymen förhållandevis minimerad installation, skapar en atmosfär av både förgänglighet och evighet. Av försvinnanden som motverkar glömska. Och av mentala "trevare" som skickas ut åt olika håll för att söka besläktade linjer.
Mentala linjer kan dras mellan en mängd olika företeelser i världen; mellan begrepp, föreställningar, seglivade rykten, mellan människor som aldrig träffas men har något gemensamt av säregen art. Linjer kan dras mellan platser som varit scener för likartade händelser och så vidare. Linjerna söker ständigt och korsar då och då människors medvetande, förmedlar pusselbitar som förvandlas till angelägna frågor eller till insikter. Här spelar konsten ofta en betydande eller avgörande roll.
Mattias Hofvendahls videoverk "Ocean" kretsar kring Bas Jan Aders försvinnande och konstnärskap. I juli 1975 gav sig Ader ut på en ensamsegling, i syfte att korsa Atlanten. Så småningom återfanns bara hans båt. Händelsen fick en dignitet som ännu alstrar ekon. I "Ocean" symboliserar en utsträckt hand mot det outgrundliga havet allt som fortfarande dröjer kvar av det som hände för drygt fyrtio år sen.
I videon nämns skulpturen "Hagar och Ismael" som står i museiparken. Den har blivit vandaliserad vid ett par tillfällen. För inte så längesen försvann Hagars högra hand. Mellan hennes utsträckta hand, som bara existerar i minnet, och Aders förlisning har nu Hofvendahl upprättat en mental båge som kommer att liera sig med andra bågar, broar eller linjer som har ett synonymt innehåll.
Den andra delen i installationen utgörs av en högtalare monterad på en ställning. Högtalaren pumpar ut hjärtljud från en kvinna. En gång spelades de in på en guldskiva som följde med Voyager I ut i rymden. Det är länge sen den lämnade alla jordiska sfärer. I en orubblig bana styr den mot en egen destination i Vintergatan. Och kanske ännu längre. Kanske svävar den i evighet.
Ljuden av Ann Druyans hjärta, i museets trapphall, skapar en ofantligt lång linje till rymdfarkosten där ute i universums mörker. Sitter man tyst och lyssnar, uppstår en märklig känsla, som om tiden stannat, eller saktat in. Eller som när man låg i mammas mage och lyssnade till hennes lugnande hjärtljud.