Mycket skiljer dem visserligen åt; bilduppbyggnad, teknik och annat. Men de har också en hel del gemensamt, som att djur får spela viktiga roller. Djuren har efterhand lärt sig att korrespondera över genregränserna.
Tidigare har Josefine Fribergs mesar och tättingar blivit som hängande i luften, med hopfällda vingar. Av det hon visar här, framgår att hon låtit en självtillit växa till sig hos sina bevingade vänner, att de fått en ny styrka och ett tydligare lugn. Ingen ser längre ensam eller akterseglad ut. Det är mer som att de stannat upp i ett mellanspel, för begrundan eller för att samla kraft.
Åsa Botshinda upphöjer sina djur, inte bara för att hon ger dem mänskliga förmågor och egenskaper, utan för att de generellt ställs på samma nivå som människan. Kanske till och med på en högre, eftersom deras kapacitet framstår som oanad. Ekorrar och harar umgås med vargar och lodjur. Får och kaniner har bullfest med rovdjur. Det är så Åsa önskar att verkligheten såg ut. Alla ska kunna hitta en rosdoftande trivselvrå där inga faror existerar och där livsbejakande möten kan ske över gränserna.
Karin Strand har under många år visat en exceptionell förmåga att skapa intressant grafik. I hennes bilder öppnar sig detaljrika scenarier där djur ingår för att helheten inte ska dräneras på fantasins livsluft, men också för att djuren bidrar med rent estetiska dimensioner. ”Lustgården” är ett sammanfattande begrepp på de handkolorerade grafiska blad hon åstadkommit på senare år. De står för en uppvisning i konstnärlig pregnans.